Jag har ofta fått höra berättelser från mina föräldrar och andra i min närhet om hur envis jag var som barn (tur att sånt växer bort med åren ;). Mitt motto (enligt dem) var "det ska gå"! Och då spelade det ingen roll om det var en barbiesko som skulle kläs på en fullstor docka eller om det var något mer omöjligt uppdrag.
Jag har hela tiden tagit för givet att deras berättelser varit överdrivna (vilket jag fortfarande gissar att de varit, eftersom min mamma har en benägenhet att överdriva saker lite smått ;). Men jag börjar nu misstänka att det ligger lite sanning i deras berättelser i alla fall då Tett allt oftare försöker sig på omöjligheter. Det kan vara allt från att få in en jättegubbe i en pytte-traktor eller att få in en stor kanot genom en för liten helikopter-dörr. Och när man säger till honom att det inte går så svarar han bara "jo, det går". Och sen ill-skriker han och försöker i oändlighet. Förbannad och otröstlig. För "det ska gå"!
På bilden här håller han på med senaste uppdraget, nämligen att få in kanoten i helikoptern. Anledningen till att jag börjar tro på mina föräldrars berättelser om mig är att jag lider så med honom. Medan Tård berättar för Tett att det faktiskt inte går så försöker jag så gott jag kan att hjälpa honom att lyckas med sitt uppdrag. Så sitter vi där tillsammans och försöker hitta en lösning att få in kanoten i helikoptern. För visst fan måste det väl gå, på nåt sätt?
