Melodifestivalen 2009, deltävling 2

Jag gillar alltid att se på melodifestivalen. Men som allra bäst är det om man är ganska många som ser den tillsammans, så man kan diskutera, lyssna, gissa och rösta. Och är personerna inte här kan man alltid sköta diskussionen via telefon och sms :o)

Den här deltävlingen hade vi däremot fullt hus. Lillasyster Emmelie och hennes engelsman Keith var här, och även lillasyster Bettan. Förutom en kort incident med Nordman och en brinnande kvinna för ungefär ett år sedan, var Keith inte speciellt insatt i melodifestivalen. Visst, de har den ju där borta på andra sidan vattnet med, men den är tydligen inte så välföljd som här i Sverige. Vi såg alla fram emot att få visa honom en äkta svensk melodifestival-deltävling…

Startfältet såg ut såhär:

1. Lili & Susie – Show me heaven

2. Lasse Lindh och bandet – Jag ska slåss i dina kvarter

3. Jennifer Brown – Never been here before

4. H.E.A.T – 1000 miles

5. Markoolio – Kärlekssång från mig

6. Amy Diamond – It´s my life

7. Cookies´n´Beans – What if

8.  Måns Zelmerlöw – Hope & glory

Vi berättade för Keith historien bakom Lili & Susie när de klev på scenen, och gjorde även ett sångnummer med "Oh mama", som han ju även fick se "på riktigt" sen när Lili & Susie gick vidare bland de fem bästa. När vi berättade att de var stora för 20 år sedan tyckte han att det var ok att de såg lite gamla ut… Vi översatte texten på Lasse Lindhs låt till "I will fight in your neighbourhood", och vi hade ännu inte fått engelsmannen att förstå storheten med melodifestivalen. Jennifer Brown gjorde inget vidare intryck på nån av oss heller, och när H.E.A.T gjorde sitt nummer var Keith övertygad om att de gjorde det på skämt. Vi var osäkra, men fick oss i alla fall ett gott skratt när snopp-chocken tog plats (eller inte så vidare mycket plats kanske?). Markoolio talade väl lite för sig själv, och var kanske årets eldbidrag (förra året var det som sagt Nordman som hade en brinnande person på scenen). Sedan var det dags för Amy Diamond, och jag började få panik när bidragen snart var slut och jag inte hört ett enda bidrag jag ville rösta på. Amy Diamond brukar ju åtminstone kunna ha lite fångande slingor, men inte ens det (låten räddades inte ens av att den hade samma titel som en av E-types).

Som tur var kom sedan Cookies´n´Beans och gjorde kvällens i särklass bästa låt (vilket iofs inte säger så mycket) och jag hade åtminstone ett nummer att rösta på. Jag satt förskräckt och undrade över vilka som skulle få övriga platser, två av de här bidragen skulle trots allt gå till final. Måns gjorde sin låt efter Cookies, och jag upplevde fortfarande att det bara fanns en låt värd att vinna.

Utgången blev rätt så katastrofal. Cookies´n´Beans åkte ur tävlingen, och några killar med alldeles för fula frisyrer fick gå direkt till final. Keith hade vid slutet av kvällen inte kommit ett uns närmare att förstå vår uppståndelse för denna svenska folktradition, och just ikväll hade jag full förståelse för detta.