Barnsligt kludd?

Jag är en sån där kluddare. En sån som så fort papper och penna finns framför mig sitter och skriver mitt namn, gör hjärtan, skissar och ritar en massa fåniga saker. Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men så häromdagen så fick jag syn på vårt kylskåp från parkeringen utanför huset (man ser rakt in i vårt kök från parkeringen). Där hängde en lapp som det stod "Ullis hjärta Tård" på. Och då reagerade jag över att det inte såg så snyggt ut. Rätt så barnsligt till och med. Inte så att man kan tro att lappen är skriven av en gift snart 32-årig tvåbarnsmamma med volvo och radhus direkt…

Jag hjärta dig

…så jag undrar, hur kan det komma sig att man blir vuxen på vissa sätt och inte på andra? Varför sitter man fortfarande och kluddar som man gjorde i mellanstadiet? Varför skriver man "Ullis hjärta Tård" på lappar när man varit ett par i snart åtta år? Och varför tycker man fortfarande att det känns speciellt att skriva "Ulrica Wennerborg" om och om igen på samma sätt som det gjorde när man testade om nån killes efternamn passade ihop med ens eget förnamn när man var i nedre tonåren, när man nu på riktigt bär drömkillens efternamn och är gift med honom sedan två år tillbaka? Jag har inget bra svar. Kanske beror det på att jag fortfarande känner mig lika nyförälskad. Eller så är det helt enkelt så att det känns rätt skönt att få vara barnslig ibland, oavsett på vilket sätt. Det kanske behövs mitt i allt vuxen-kaos. Oavsett vad så har jag inte tid att skriva längre. Nämligen dags att tömma tvättmaskinen, ta hand om barnen, diska och ha vattenkrig i trädgården! Tjing!