Vaknade strax efter fem på morgonen och det var alldeles alldeles lugnt i magen. Började fundera när jag kände nåt sist, för du har varit så lugn sista dagarna, och kunde inte ens komma ihåg när jag känt nåt sist. Jag började buffa på dig i magen för att få nåt litet livstecken ifrån dig, men du vägrade att röra på dig. Jag låg och buffade allt hårdare och hårdare i ungefär en halvtimme innan jag gav upp och klev upp för att röra lite på mig, för att se om du skulle vakna till då. Inte då heller vaknade du, så jag tog fram lite kex att äta (du brukar vakna till när jag äter). Men ingenting kände jag. Åh vad jag blev orolig… Din pappa vaknade av att jag gick omkring och buffade på magen med, och när han frågade hur det var så började jag storgråta, för då var jag säker på att det var nåt som var fel, eftersom jag inte kunde få liv i dig. Jag la mig i sängen en stund igen, och både jag och din pappa buttade massor på magen, och försökte lyssna på magen (men det är ju inte så lätt att höra vems hjärtslag det är man hör). Men ingenting rörde du på dig. Vid halv sju så plockade din pappa fram gitarren och började spela lite. Du brukar alltid vakna till lite då. Och när han spelat en liten stund på din godnattvisa som han skrivit till dig så kom en liten spark. Åh vilken lättnad. Vi började gråta av lättnad och glädje både jag och din pappa och sen spelade han lite till för att jag skulle få känna på riktigt att du faktiskt rörde dig där inne så att det inte bara varit inbillning. Men det var det inte, utan du hade vaknat till ordentligt och buffade på där inne som bara den sedan. Usch vad du gjorde oss orolig ditt lilla busfrö!
Det var inte så stor mening att försöka somna om sen, för vi skulle iväg och besikta huset i Västerås där vi ska bo sen när du kommit ut, så vi behövde sätta lite fart. Vi gick in och väckte din storebror och efter att ha ätit frukost och lämnat av honom på dagis så bar det av till Västerås. Du höll dig vaken resten av dan och sparkade mer än nånsin. Undrar om det var för att ge igen för att vi bråkat så med dig i morse. Ja, inte vet jag, men skönt är det att känna att du lever där inne i alla fall, så du får gärna sparka på ordentligt nu sista tiden i magen, så vi slipper bli oroliga igen.
Puss från mamma