Författare: Ulrica

Ni som är flitiga twum-besökare har antagligen sett att det är en röd plupp (dvs nytt inlägg) vid barnens dagböcker mer eller mindre varje dag. Och jo, nästintill varje dag de närmaste åren har det faktiskt kommit ett nytt dagboksinlägg. Så barnens dagböcker är lätt den mest uppdaterade kategorin på twum. Och också anledningen till att twum från början byggdes, för att vi skulle ha en plats att berätta för mor- och farföräldrar och andra som inte är fysiskt nära om barnens liv och utveckling. Varje barns dagbok ligger i vänsterspalten, för er som missat dem.

 

Några har kommenterat att dagboken dock ligger lite efter i tiden. Bara därför har vi nu speedat på inläggs-takten lite, bara för att de inlägg som ligger för dagen inte ska vara ett par månader gamla, för att de som vill följa barnens liv ska kunna göra det lite mer up-to-date. Men de kommer att fortsätta att vara förskjutna ett tag framöver, för att alla inlägg ska få sin egen publiceringsdag.

 

Jag har gett nyårslöftet "Skriva dagbok" i många år, och jag har aldrig lyckats längre än ett par veckor. Jag har nu slagit personrekord i hästlängder. I snart sju år har jag skrivit dagbok. Och inte bara för mig själv, utan även för mina tre små älsklingar.  Och jag utnämner härmed mig själv till världsbäst som barndagboksskrivare. Eller åtminstone världsmest.

Under hösten träffade jag en hel massa inspirerande företagare. Några av dem har jag fått förmånen att jobba tillsammans med, och tänkte här visa resultatet av en av de samarbeten som uppstod. Uppdraget var att ta fram en idé för en informationsfilm för Sundbybergs skolor, och här är resultatet (som delvis bygger på min idé med intervjuer där svaret alltid bygger på närheten mellan skola och hem).

/>

Tårds tidigare gubbtest här fick mig att fundera lite på ålderstecken. Jag har på nåt sätt tidigare trott att man ändrar smak med tiden, att man börjar gilla dansbansmusik bara för att man blir medelålders, att man tycker att kort permanentat hår är den finaste frisyren när man passerat 70, och att man absolut inte tycker att jeans är snyggt längre när man passerat en viss ålder.

 

Nu har jag tänkt om. Jag tror mer det handlar om att man vågar stå för vad man gillar när man blir äldre, och att det är det som är själva ålderstecknet. Att man kanske fått ett självförtroende som är starkare än trender och omgivningens åsikter. Att man när man är 50 vågar stå för att man inte tycker att tajta jeans är ett särskilt bekvämt klädesplagg, trots att det är det som är trenden just då. 

 

Bara en tanke. En tanke jag fått för att jag faktiskt vågar stå för att jag gillar E-type och dansband nu, vilket jag inte gjort för bara 10 år sedan, så det har definitivt kommit med åldern. För E-type har jag gillat sedan jag först hörde honom, och dansbandskärleken har funnits hos mig sen jag var ung och gick på foxtrot-kurs och var med när mamma och pappa dansade till Kicki Danielsson och Wizex. Dansband är nostalgi och små-ångest för mig. Jag sitter inte och lyssnar på det, jag köper inte dansbandsskivor, men jag gillar att höra en dansbandslåt ibland, och jag älskar att dansa till trubadurers dansbands-covers. Och jag inte låta bli att få spritt i benen när jag tittar på Dansbandskampen på tv (och nu med nyvunna bugg-kunskaper spritter det om möjligt ännu mer i benen).