Kategori: TWUM

Många säger att de lever för sina barn. Att de inte levt förrän de fått barn. Att det är därför de finns till, för att älska och fostra sina barn. Jag känner inte så, och jag undrar ibland om jag borde ha dåligt samvete för det? Jag älskar mina barn och min familj obeskrivbart mycket, men jag tror inte att det är för deras skull jag finns till. Jag fanns till innan de fanns med, och levde som en lycklig person då med. Jag är absolut lyckligare nu när jag har dem, men jag är samtidigt oftare olycklig. Olycklig för att någon av dem inte mår bra, har ont någonstans eller helt enkelt för att man måste tjata och vara en jobbig förälder. När Moltas förstår att han är sista dagen på ett dagis han älskat eller att han är tvungen att "bli stor" och inte får ha nappen till tröst längre. Allt som man gör av kärlek men som de inte alltid förstår. Hans besvikelse när mamma måste jobba och inte har tid att mysa. Och då jag på riktigt får dåligt samvete för att jag tycker om att jobba. Inte mer än att mysa med Moltas, men en blandning är det jag gillar bäst. På samma sätt som han gillar att variera sitt mysande med mamma, pappa och lillebror med att leka med kompisar och se film.

Det är inte lätt att vara mamma/förälder. Men jag tror det blir lite lättare om man låter bli att vara bara mamma/förälder och är lite av den person man var innan med. Då kan man hitta saker att vara glad åt även om man för tillfället har en jobbig period med sitt/sina barn. När det är pissigt på jobbet kan man glädjas åt sina gosiga barn, och när det är jobbigt hemma kan man tillåta sig att tycka att det är skönt att sitta på jobbet i lugn och ro och ha tid att ägna sig åt nåt annat än att vara mamma. Och även om det är svårt ibland tror jag att det är viktigt att försöka se livets små braiga saker. För det är faktiskt fyllt av såna om man ser sig omkring.

Ja, det var rubriken på förstasidan av Metro en torsdag härom veckan. Och det kan ju låta rätt illa. Men när man läste artikeln visade det sig att det är de som valt att gå ur kyrkan som inte får begravas i kyrkan. Och då känns ju rubriken genast helt meningslös. För vaddå får?? Jag tar för givet att man, om man nu valt att gå ur kyrkan, inte VILL bli begraven i kyrkan. Jag kan ju bara prata för egen del, men jag som valt att gå ur kyrkan skulle väl för sjutton inte vilja bli begraven där? Jag har ju valt att gå ur kyrkan för att jag inte tror på det kyrkan står för. Och då skulle jag naturligtvis inte vilja att min sista stund ovan jorden skulle vara i en kyrka?

Jag tycker att det är roligt att höra i alla fall att så många som var fjärde svensk har valt att gå ur kyrkan. Det finns inget medlemsskap som är så dyrt som kyrkans, och det är skönt att man inte längre är tvingad att betala en medlemsavgift på flera tusen kronor per år till en förening man inte stödjer.

Go svenska folket, go!

I fredags var jag och k-tjejerna ute på galej. Kvällen började smått stressigt och hysteriskt hemma hos Karin, där jag hade ungefär 10 minuter på mig att förvandlas från stressad arbetande grafisk formgivare till kalaspingla. Förvandlingen gick sådär, så fortfarande stressad och irriterad på mig själv över att jag jobbat sent istället för att ägna mig åt tillsnofsning så skjutsades jag och Karin in till stan av snälle Erik.

Vi mötte upp de andra tjejerna på Teatergrillen, där vi började med ett glas rosévin (ja, alla utom ständigt gravida Ullis då) och sedan ganska snabbt bestämde oss för vad vi ville äta. Det blev kalv av olika slag och sjötunga. Vi funderade på om vi skulle beställa in desserten direkt också, men vi bestämde oss för att först kolla så att vi skulle hinna med. Efter middagen väntade nämligen en show som skulle börja klockan åtta.

Ganska långt senare kom maten in. Det var gudomligt gott, och servitörerna såg hyfsat undrande ut över att fem tjejer beställde in både mer potatis och bearnaise-sås. Händer säkert inte så ofta på en restaurang i den prisklassen, och framför allt kanske inte av tjejer. Gott var det i alla fall och alla var nöjda. Tjugo i åtta var vi färdigätna, och insåg att det var tur att vi avstått från att beställa in desserter. Inte för att vi inte var sugna (oj vad mycket gott det fanns att välja på), utan för att vi skulle sitta på China om mindre än tjugo minuter. Vi beställde in notan och sprang sedan (så fort man nu kan springa i högklackade skor i snart åttonde månaden) till China och rusade in och satte oss. Sekunden efter vi satt ner våra rumpor kom Lena & Orup upp på scenen och satte igång med sin show.

Showen började sådär. Två låtar kördes av på rad, och sen tog Orup över en stund själv medan Lena gjorde ett klädbyte. Musik varvades med nyinspelade filmsnuttar om huvudrollsinnehavarna, och det var väl rätt mycket humor. Som jag som är anklagad för att vara humorlös inte var så imponerad över. Lite för många lugna låtar generellt också genom showen, och jag tyckte även att Orup lät lite småkrasslig i halsen, ibland lät skönsången tillsammans med Lena till och med lite småfalsk.

Efter pausen (som ägnades till toalettköande) framfördes ett antal lugna låtar med Orup på gitarr och Lena på flygel, innan de snabba låtarna tog över. Fina låtar i och för sig (de lugna), men jag hade förväntat mig ett högre tempo. Innan showen var över hade det i alla fall de flesta hitarna avverkats från båda artisterna, både av dem själva och av publiken, i ett lite för långt karaoke-nummer som framfördes med hjälp av torra japaner.

Betyget för showen blir en halvsvag trea. Jag hade nog högre förväntningar, och hade hoppats på att få höra Orup framföra "Det gör ont", vilket jag tyvärr inte fick (är dock övertygad om att hans version hade varit jäkligt mycket bättre än den vi lyssnat sönder med Lena). Eftersom båda artisterna har många bra låtar så trodde jag showen skulle vara klockren. Det var den inte. Men jag var tydligen lite kräsen, för den fick stående ovationer och mitt sällskap gillade den också skarpt…

När showen var över var klockan närmare elva, och vi knallade iväg (nåja, jag, Marie och Karin delade en taxi) och ställde oss i en låååång kö till "Golden Hits". Där lyssnade vi till fulla människors pladder och patetiska raggningsförsök i ungefär en timme innan det blev vår tur att få komma in. Jag var fascinerad över att jag fortfarande var vaken, gravidtrött som jag är nuförtiden, men hängde in min jacka med målet att orka dansa i en timme i alla fall. Men först blev det drinkar i baren, och min alkoholfria variant var supergod (de med alkohol med, jag tjuvsmakade). Sen blev det dans blandat med drinkar i flera timmar tills stället stängde vid tre. Jag var helt fascinerad över att jag hållit mig vaken under hela kvällen, och dessutom orkat dansa som en galning i högklackade skor (ja, ni som varit gravida vet ju hur det känns med en sisådär 10 kg extra mage, svullna fötter, värkande fogar och så vidare). Men har man kul så går det mesta, och jag hade helt klart glömt bort hur kul det är att gå ut och dansa. Dessutom fick jag sjukt mycket komplimanger för min fina mage under kvällen, så jag kände mig som världens vackraste. Och det var ett tag sedan sist vill jag lova, för den här graviditeten har tagit kål på både hår, hy och självförtroende. Men än en gång har jag fått bevisat att man kan ha sjukt roligt utan alkohol, bara sällskapet (och musiken) är den rätta. Och trots att jag inte kom i säng förrän vid halv fem på morgonen, och vaknade vid halv tio av en frukostfixande Erik (hemma hos Karin och Erik) så var jag inte så trött som jag kunde ha varit. Och det beror nog delvis på de alkoholfria drinkarna (varav en var sjukt god med sönderhackade jordgubbar och paraply som tjejerna tjatat sig till hos bartendern).

Ja, ja. Man går i alla fall ut och har skoj alldeles för sällan. Tack tjejer för en sjukt rolig kväll. Den får en stark femma i betyg trots att showen bara fick en svag trea! Kram på er!

Ett tecken på att man börjar bli gammal är när "dagens ungdom" inte ens känner till "kändisar" som för en själv är en naturlig del av ens medvetande.

Vi diskuterade lite (nähä?!) häromkvällen hur många 18-åringar som känner till följande personer:

– Lili & Susie
– Anki Bagger
– Bruce Willis

Känner du någon 18-åring kan du väl kolla dessa namn med dem. Om de känner till dem, om de vet vad de sysslar/de med, och om de kan säga något specifikt de har gjort?

Det har kommit till vår kännedom att jordvarelsen Tett fyller ett jordår lördagen den 28 april. Det ska tydligen firas med kalas, tårta, kakor och annat som hör människoartens ceremonier till.

Om knappt en vecka är det dags för födelsedag här i familjen igen. Den här gången är det Tett som fyller år, och kommer att ha sitt allra första födelsedagskalas. Självklart kommer det att gå i rymdtema.

Det här med födelsedagar och inbjudningar till desamma har alltid varit lite småjobbigt tycker jag. I Norrland, där jag bodde under nästan hela min uppväxt, bjöd man inte direkt in till kalas. Där dök folk som ville gratulera en på födelsedagen upp under dagen (självklart på själva födelsedagen) och man stod redo med fika för en massa folk, ifall många skulle komma ihåg. Med stor släkt så blev det i regel en ganska hektisk dag med många besök.

Inbjudningar

När jag sedan flyttade till Lidköping fick jag snabbt veta från vänner där att man inte kunde förvänta sig att någon skulle dyka upp på ens födelsedag om man inte inbjudit till kalas. Knasigt tyckte jag, det blir ju liksom som att be dem komma ihåg min födelsedag. Jag köpte aldrig riktigt det där utan berättade istället för mina kompisar att de som ville komma ihåg min födelsedag gärna fick göra det, och om de skulle komma förbi och gratta mig så skulle de naturligtvis bli bjudna på nåt. Men nån inbjudan skulle de inte få och de fick de inte heller. Och trots detta var det alltid fullt hus på födelsedagarna. Spontant och bra, man visste aldrig hur många som skulle komma eller när. Passade mig perfekt. Sen blev det såklart allt knöligare att fira födelsedagen på födelsedagen när min familj flyttade tillbaka upp till Norrland, och det blev flera gånger per år så att jag missade någon av familjens födelsedagar, och varje gång kändes det lika knäppt. För att fira i för- eller efterskott kändes inte lika kul.

Kalas på dagen

Sen träffade jag Tård. I hans familj firade man inte så ofta födelsedagarna på själva födelsedagarna, utan på närmsta helg eller helt enkelt när det bäst passade att samla hela familjen/släkten för kalas. Superknasigt tyckte jag, även om jag såklart förstod det praktiska med det arrangemanget. Men jag gjorde i alla fall en deal med Tård ganska omgående att jag alltid skulle vilja bli firad på "min" dag, och att jag alltid skulle uppvakta honom på hans födelsedag, oavsett om själva kalaset blev någon annan dag. Och så har det blivit. Efter flytten till Stockholm har vännerna man firade födelsedagarna med spridits över landet, liksom familjen och släkten, och födelsedagsgästerna har blivit allt färre, vilket väl även är ett givet resultat av att bli vuxen och äldre. Men mina föräldrar har ändå alltid lyckas på nåt konstigt vis, trots restauranger och kossor, att vara på plats när jag fyller år.

Moltas dag

Så för snart fyra år sedan så kom en liten Moltas. Meningen var att han skulle få komma ut på min födelsedag, men det ändrades i sista stund, och han fick sin egen födelsedag dan efter min (och jag fick behålla min som egen). Men det lustiga i det hela, när det gällde hans första kalas, var att jag var snabb som attan att skicka ut inbjudningar till kalaset. Jag som inte skulle inbjuda till kalas, utan ville bara att de som kom ihåg skulle komma. Jag vet inte om det beror på att jag ville att alla skulle komma på hans djungelkalas, eller om jag helt enkelt förstått att människor har så mycket runt omkring sig nuförtiden att det inte var så många som skulle komma ifall vi inte skulle påminna om när födelsedagen var. Oavsett så skickades inbjudningskort ut högt och lågt, och lägenheten fylldes med människor. Dagen innan Moltas 1-årsdag hade jag själv fyllt 30 år, en födelsedag man kan tycka känns extra viktig att fira, men plötsligt kändes det inte lika viktigt det här med födelsedagar. Eller jo, men inte min. Nu lades allt fokus på Moltas dag, för det var ju liksom den som räknades. Och den stora dagen det här året för mig, skulle vara den som skulle firas några veckor senare på mitt och Tårds bröllop.

Moltas andra födelsedag lades det lite mindre krut på, färre inbjudningar skickades ut och färre gäster kom. Och hans tredje födelsedag, då vi återigen hade flyttat ifrån staden där vi hade alla våra och Moltas kompisar så insåg jag/vi att eftersom vi ville att Moltas nu, när han för första gången var så stor att han skulle komma ihåg sitt kalas, skulle få ha en massa kompisar här att leka med, så skulle vi återigen behöva skicka ut lite inbjudningar. Vi bjöd alla barn på gatan, plus några från Stockholm, och huset fylldes med barn, föräldrar och släkt och familj. Och Moltas hade jätteskoj.

Födelsedagslöfte

1993, när jag bodde i London, gav jag själv mig ett löfte när jag i min au pair-familj såg hur barn nummer två fick betydligt mycket mindre uppståndelse på sin 1-årsdag än vad barn nummer ett hade fått, att jag aldrig skulle göra den skillnaden på mina barn. Mitt andra och tredje barn skulle minsann få exakt samma tid och uppvaktning på sin födelsedag som det första barnet. Jag har inte hållit mitt löfte.

Det är knappt en vecka kvar tills Tett fyller ett år nu. Idag har vi suttit och hetsat ihop inbjudningarna till hans rymdkalas. Jämfört med inbjudningarna till Moltas 1-årskalas där jag satt och sydde, klippte, limmade och fixade i säkert en veckas tid för att få de perfekta pälsbeklädda inbjudningskorten till hans djungelkalas. Jag har inte planerat för en endaste hembakad kaka till Tetts kalas och jag hoppas på att kunna modifiera en köpt tårta till något rymdliknande (medan jag inför Moltas kalas stod uppe och bakade djungeldjurskakor hela natten, och Tård bakade lejontårtor så han blev svettig). Och övriga attiraljer till Tetts kalas kommer antagligen att inhandlas dan innan det går av stapeln, och jag bara hoppas att det går att fixa ihop hyfsat snabbt.

Hur kommer det då sig att jag inte hållit mitt löfte? Ja, anledningarna äro många. Bland andra kan nämnas att jag jobbar drygt heltid, jag är gravidtrött och jag kommer att vara borta på jobbkonferens en stor del av veckan (vilket innebär några dygn ensam för Tård med två vilda barn = inte så mycket tid för honom att göra så mycket heller). En stor orsak är med andra ord tidsbrist. Men den främsta anledningen är nog kanske att jag har förstått att det inte spelar så stor roll. Det här är inte Tetts viktigaste kalas. Han kommer inte att förstå vad det handlar om, och för honom är kalas nummer tre, fyra och fem antagligen mycket viktigare, för då kommer han
att förstå att han har kalas. Och framför allt så har jag insett att antalet timmar man lägger på att ordna ett kalas inte har ett dugg med hur stor kärleken till sitt barn är. Även om man lätt kanske kan tro att jag tror det, med tanke på att jag nu skrivit ett antal tusen tecken för att ursäkta min brist på engagemang i Tetts rymdkalas 😉

Imorgon kommer i alla fall en inbjudan ut här på TWUM, tillägnad er som vill komma, och då får ni även bildbevis på att vi faktiskt har gjort några "riktiga" inbjudningar också. Om än inte lika avancerade som Moltas.

Nån gång runt jul hörde vi för första gången i våra liv talas om rondellhundar. Det var min familj som berättade om dem, och på dem lät det som att det var något vida känt, och att vi var konstiga som inte hört talas om dem. Rondellhundarna föll dock i glömska kort därefter, och inte förrän nån månad senare läste jag om någon vandaliserad rondellGRIS i Hallstahammar. Och nu, under en ganska kort period, har mitt liv översållats av rondellhundar av alla de slag. De finns prickiga, röda, fula och rätt snygga. Och de finns precis överallt. Och då undrar jag förstås… var Stockholm och Västerås sena med det här med rondellhundar, och har först nu nappat på idén? Eller hade mina föräldrar läst om en kommande trend?

Hur länge har ni känt till rondellhundar, och hur länge sedan är det ni såg er allra första variant?

Här bredvid ser ni två versioner av rondellhundar. I Enköpingsrondellen står även en variant av en bulldog som ser ut som ett lejon, och i Hälla i Västerås fanns under en tid en röd ganska snygg rondellhund. Kreativa äro folket!

En dag på väg hem från jobbet fick jag syn på en tonåring med trots i blicken som kom strosandes mot ett övergångsställe. Jag stannade bilen för att släppa henne över vägen. Hon tittade upp halvvägs över vägen och vinkade ett förstrött tack till mig. Jag log stort eftersom jag inte förväntat mig ett tack, varpå hela hennes ansikte spricker upp i ett stort stort leende. Jag log tillbaka och log resten av vägen hem. Ett leende smittar. Smitta nån vet jag!

Det har varit lite svårt att hitta och bläddra bland gammalt material här på twum. Så nu har vi börjat tagga upp alla "nyheter/inlägg" så man kan klicka sig fram till alla som berör t ex resor, humor eller video.

Det är ju ganska många gamla inlägg, så vi har inte hunnit tagga upp allt än, men det ska bli bättre med tiden.

Ni hittar länkarna till taggarna längst ned i högerspalten.