Det går att förflytta sig ganska snabbt oavsett om du väljer land, vatten eller luften:
[b]Hjulfordon[/b]
Med jetdrift: 1 228 km/h
Med hjuldrift: 696 km/h
[b]Båt[/b]
Turbodriven: 556 km/h
Propellerdriven: 368 km/h
[b]Flyg[/b]
Jetdrift: 3 527 km/h
Rymdfärja: 39 897 km/h
[b]Tåg[/b]
515 km/h
Med rymdfärjefart skulle man ta sig från Stockholm till Göteborg på knappt fem sekunder. Nackdelen är att det skulle vara svårt att hinna servera den goda flygplansmaten under tiden.
De senaste månaderna så har folk påpekat att de sett mig meditera för Friskis och Svettis på affischer i tunnelbanan. Häromdagen påpekades dessutom att jag informerar om läkarintyg och sjukskrivning på Försäkringskassan.
Vissa lite mer avlägset bekanta har till och med varit svåra att övertyga att det inte är jag på bilderna.
Själv är jag mest förargad över att jag troligtvis missat chansen att tjäna lite extra pengar som modell. För att det här utseendet verkar ju vara poppis i annonsvärlden nu, märkligt nog.
De knappa två miljonerna som bor i Stockholm kanske ska fundera en gång extra innan de gnäller på trängseln nästa gång. Här är några av världens största städer (miljoner innevånare inkl förorter):
Eftersom jag redan börjat skämma ut mig genom att publicera [urlIntern=https://www.twum.com/nyheter/visa.asp?id=993|]nördfoton[/urlIntern], tidiga [urlIntern=https://www.twum.com/nyheter/visa.asp?id=1083|]webbsidor[/urlIntern] och [urlIntern=https://www.twum.com/nyheter/visa.asp?id=1095|]dataspelsnördprojekt[/urlIntern] så kan jag ju lika gärna fortsätta tänkte jag.
Eftersom jag under tonåren tillbringade största delen av min vakna tid framför datorn så provade jag ju att göra mycket med den. Jag gjorde bl a en hel del animationer som tyvärr (eller!?) inte finns kvar längre. De flesta gjorde anspråk på att vara roliga och helst också elaka/retsamma mot mina föräldrar (man var ju rebell).
Vad som däremot inte är försvunnet är några seriestrippar som jag stötte på när jag bläddrade i en gammal pärm häromdagen. Så efter en vända i scannern så har jag nu gjort det möjligt för er att pina er igenom dem också.
Så var det dags igen. Vi hade besök från norr och passade på att ta en barnfri kväll på tu man hand. Självklart föll matvalet på tapas, men den här gången skulle vi i alla fall testa en ny restaurang. Valet föll på Mamas och Tapas på Scheelegatan. Restaurangen var lite småmysig, men med lite för högt i tak (det blev väldigt högljutt). Vi hittade parkeringsplats precis utanför entren och fick ett mysigt bord för två i fönstret.
Sen hann vi sätta oss ner och beställa nåt att dricka. Och samsas om vilka tapas vi skulle välja, så att vi kunde smaka av varandras. Medan vi väntade på maten började Tård berätta om något han hört på radion. Nån spaning om att kärnfamiljen var en myt och aldrig hade funnits, och var inte heller inte något att sträva efter. Det man skulle sträva efter var istället en kärleksfamilj. Och precis det här drog igång en het diskussion som inte var över förrän långt efter vi var hemma igen. Jag menade istället att kärnfamiljen visst funnits, att den finns och att det är något man ska sträva efter. Sen tar jag för givet att kärlek även finns i kärnfamiljen. Mina synpunkter var ”som tagna ur en romantisk komedi” och jag blev hetsigt upprörd. Att tro på kärleken och familjen är väl för sjutton inte naivt?! Hela diskussionen slutade nånstans där det var så att jag missförstått, och att det inte var kärnfamiljen i sig som var nerklankad i spaningen, utan att kärleksfamiljen istället var hyllad, och att kärleksfamiljen kunde se ut hur som helst. Skilda föräldrar och homofamiljer. Och homofamiljer har jag absolut inget emot (så länge barnen får ha både manliga och kvinnliga förebilder omkring sig förstås). Däremot tror jag sällan att en skilsmässa där det är barn inblandade leder till så mycket gott. Barn mår nog alltid illa vid en skilsmässa, det är i alla fall min tro. Så fortfarande så är min tro att kärnfamiljen (med kärlek) är den bästa lösningen av alla familjer. Som taget ur en romantisk komedi eller ej! Sen om kärnfamiljen består av en mamma, en pappa och barn, eller två mammor eller två pappor och barn, det har ingen som helst betydelse. Men en skilsmässofamilj tror jag alltid har djupa ärr i sig.
Det roliga med det hela i alla fall (den hetsiga diskussionen) är att när vi senast var ute på tu man hand över en tapas, så hamnade vi i mitten av ett långbord, där det fanns två tomma platser. Och mitt ibland alla andra (stackare) som satt runt om oss, så lyckades vi starta en hetsig politisk diskussion. Några av de runt omkring oss fick avbryta oss i vår hetsiga diskussion och be om bestick och servetter som stod på andra sidan om oss. Men trots att vi såg dessa stackares tafatta försök att avbryta vår diskussion så diskuterades det vidare. Det blev en lång kväll, både för oss och för våra bordskamrater… och till slut kom vi nog fram till att vi tyckte precis likadant. Som för det mesta.
Men en liten varning om ni vill hänga med oss ut och äta nån gång, om ni inte vill hamna mitt i en het diskussion – välj inte tapas 😉
Den längsta bron i världen finns i New Orleans och heter Ponthartrain. Den är nästan fyra mil lång (38,6 km). Det kan jämföras med [url=http://www.oresundsbron.se|]Öresundsbron[/url] som är 7,8 km (15,8 om man räknar tunneln och den konstgjorda ön också) och Sveriges längsta bro, [url=http://www.olandsbron.se/|]Ölandsbron[/url] , som är 6 km.
Så är 2006 här, alldeles runt hörnet. Vissa av oss fyller 3, andra 30 och någon har redan klarat av även den höga åldern för läääänge sedan.
I vilket fall som helst är 2006 året då vi hoppas på hitta ett större och bättre boende, och då vi hoppas på att kunna jobba mindre. Men framför allt är det året då vi blir [urlIntern=/i_magen|]ytterligare en[/urlIntern] till i familjen. Så allt talar för att det kommer att bli ett helt underbart år…
…hoppas det blir det för er med.
[b]Massor av nyårskramar från oss.[/b]
Det sägs och skrivs mycket dumt i vår omgivning. Man hör dumma saker när man sitter på tunnelbanan och tjuvlyssnar på sina medpassagerare och man hör dumma saker på radio. Och allra dummast grejor läser man för det mesta i kvällstidningarna. Men ibland, någon gång emellanåt, så hör/ser man faktiskt helt underbara uttryck, strofer ur en sång, citat eller en skrift som är så underbara att de bara fastnar i ens huvud. Sånt som är så huvudet på spiken att man inte kan låta bli att haja till när man hör det. Som ni kanske har sett finns en liten ”citatruta” här på sidan där citat slumpas fram som jag försöker skriva in allt eftersom jag hör/läser något bra, så att ni alla ska få ta del av dem. Det senaste inlagda citatet lyder ”Common sense is not so common” och är ett citat av Voltaire. Och just det citatet säger rätt så mycket om det jag inledde den här notisen med.
Samtliga citat hittar du [urlIntern=https://www.twum.com/ulrica/citat/|]här[/urlIntern].
De senaste Oscarsstatyetterna som kammades hem fick ”vi” 1984, och då inte mindre än fyra stycken för [url=http://www.imdb.com/title/tt0083922/|]Fanny och Alexander[/url] . Scenografi, bästa utländska film, bästa foto och bästa kostymer.
[b]Alla svenska vinnare (hitills):[/b]
1944 – Ingrid Bergman, bästa kvinnliga huvudroll, Gasljus
1948 – Arne Sucksdorff, bästa kortfilm, Människor i stad
1951 – Olle Nordemar, bästa dokumentär, Kon-Tiki
1956 – Ingrid Bergman, bästa kvinnliga huvudroll, Anastasia
1961 – Ingmar Bergman, bästa utländska film, Jungfrukällan
1962 – Ingmar Bergman, bästa utländska film, Såsom i en spegel
1973 – Sven Nykvist, bästa foto, Viskningar och rop
1975 – Ingrid Bergman, bästa kvinnliga biroll, Mordet på Orientexpressen
1975 – Ulla-Britt Söderlund, bästa kostymer, Barry Lyndon
1984 – Ingmar Bergman, bästa utländska film, Fanny och Alexander
1984 – Anna Asp, bästa scenografi, Fanny och Alexander
1984 – Sven Nykvist, bästa foto, Fanny och Alexander
1984 – Marik Vos, bästa kostymer, Fanny och Alexander
…blir nästa 2006?
Vi vill bara önska er alla, vänner och familj, en riktigt, riktigt underbart härlig jul!
