Krisen började redan i morse. Nångång då precis när jag skulle sträcka mig efter osten på frukostbordet och lyckades riva ner en osthyvel på ena sidan bordet och smörpaketet inklusive smörkniv på den andra sidan. Det är sånt som liksom inte kan hända samtidigt, och både Tård och Moltas tittade lika chockade på mig och undrade hur jag hade lyckats. Och då var det inte det första som hänt den här tidiga morgonen. Det första var när Moltas hade kissat ner sig själv och hela sin säng vid fyra-tiden i morse. Och att sen ha en Moltas i sängen som inte kunde somna om förrän framåt fem-tiden. Bara för att väckas av en väckarklocka en knapp timme senare…
[b]Avstängda vägar och försvunna parkeringsplatser[/b]
Jodå. Sen fortsatte lyckodagen när jag trots snöstorm och alldeles för många minusgrader ändå skulle pallra mig iväg till simhallen för årets första besök. Inte så himla sugen om man säger så. Inte hade jag så gott om tid på mig heller eftersom jag skulle hinna hämta Moltas på dagis, helst innan dagispersonalen hunnit gå hem. På väg till simhallen upptäcker jag i alla fall att vägen till simhallen är stängd och borta. Jaha, hur f-n ska jag göra nu då? Hur åker man för att komma till simhallen när den enda givna vägen man kan komma på är avstängd och bara leder in i ett parkeringshus? Vänd, snurra runt och försök hitta en annan väg. Åh, äntligen framme vid simhallen, ska bara hitta en ledig parkeringsplats. Men vad fan! Var är parkeringen? Där parkeringen förut fanns var det nu en stor byggarbetplats. Nä, usch, jag ger upp. Minusgrader, snöstorm, avstängda vägar och försvunna parkeringsplatser? Det är nog inte meningen att jag ska simma, inte idag. Ska jag ge upp nu och åka och hämta Moltas lite tidigare? Nja. Hittar i alla fall en parkering till slut, och betalar avgift och går in i simhallen.
[b]Minusgrader utan skor?[/b]
Vägen från parkering till simhall är blåsigt iskall och det jag allra minst längtar efter är att kliva ner i en kall simbassäng. Men jag drar ändå mitt årskort (som det helt tydligt är alldeles för länge sedan jag använt eftersom de lyckats bygga om hela simhallens omgivning sedan jag var där sist) och går upp för alla trappor till omklädningsrummet (hinner bli lite varmare under den promenaden) och tar av mig mina skor vid skogränsen. Känns lite halvfånigt att plocka med sig ett par trasiga 99-kronors-kängor från Coop och låsa in dem i skåpet. Men en skylt säger att man ska göra det så det är väl bäst att lyda. Och när jag tänker efter, hur kul skulle det vara (även om det är högst osannolikt att det skulle hända) om ens skor skulle bli stulna? Vad gör man ifall man står utan skor på ett badhus med snöstorm utanför? Tror ni simhallen har reservskor, ett par i varje storlek, ifall det skulle hända? Jag funderar en stund på hur stor risken är att lämna dem, men vågar ändå inte chansa utan plockar med mig skorna och packar in dem i skåpet tillsammans med allt annat. Bara för att upptäcka när jag ska låsa att låset på just det skåp jag valt att packa in mina grejor i är trasigt. Suck. Packar ur allt och in i ett annat skåp innan det efter en alldeles för omständig resa är dags för årets första simtag.
[b]Slutet gott allting gott[/b]
Efter en varm dusch är det dags att ha ytterligare lite ångest för att kliva ner i det kalla vattnet. Kollar läget i bassängen och ser att den är ganska tom. Fler än jag som tycker att just idag inte är en bra dag att tillbringa i en simbassäng? Ja, ja, inget att tveka över, bara att hoppa i. Och i och med att jag kommit ner i vattnet (som faktiskt inte är lika kallt som jag befarat) och tar mitt första simtag så känner jag att det var värt allt elände. Känner mig som om jag svävar på moln när jag svischar (nåja) fram i bassängen. Och gissa hur nöjd jag är efter att min första kilometer i vattnet är avklarad. Jättenöjd… Och trots att det blåser lika kallt när jag ger mig ut i snöstormen igen efter simningen (med mina egna skor på fötterna, tack och lov att jag låste in dem trots allt) så känns det inte riktigt lika kallt längre. Och omvägen för att ta sig hem igen från simhallen pga den avstängda vägen känns inte riktigt lika omständig. Nädå, mest sitter jag med ett leende på läpparna och är fånigt nöjd över att jag tog mig till simhallen idag trots alla motgångar. Och jag tackar mitt nyårslöfte för att jag tog mig dit, utan det hade det inte funnits en chans att jag inte vänt nånstans där på mitten och avstått simningen en dag som idag…