Syskonkärlek

Oj vad man har undrat de här två senaste månaderna… Hur sjutton gör man? Hur går man tillväga för att visa att trots att det har kommit ett småsyskon så är storasyskonet fortfarande precis lika mycket värd fortfarande, precis lika älskad? Hörde en filosofi en gång om hur storasyskonet känner när man kommer hem med småsyskonet. Den lät ungefär såhär: "tänk dig att din partner kommer hem med en ny partner och berättar att han/hon skaffat en partner till, men att han/hon älskar dig precis lika mycket fortfarande, men älskar sin nya partner lika mycket och att den ska vara en del av den här familjen nu, och du måste vara snäll mot den". Jag tror jag vet hur jag skulle känna i den situationen, och det är inga känslor jag alls skulle vilja att mina barn ska känna. Men jag tror tyvärr att liknelsen är ganska träffande…

Nummer ett

…men trots denna känslostorm så har Moltas varit gudomligt snäll. Han har varit trotsig som sjutton mot oss men som en liten ängel mot lillebror. Han har gosat, stoppat in nappen när Tett skrikit eller gungat honom i babysittern, berättat för honom att "det är inte farligt" (det är ingen fara), tröstat med ord som "lunga, lunga, lunga" (lugn, lugn, lugn) och han säger "försiktigt" till oss om lillebror gråter när vi byter hans blöja. Men nånstans där bakom hans hänsyn för bebisen och allt hans gos så ser man en vemodighet. Något sorgset som undrar om det aldrig kommer att bli som det varit. Att han och bara han är nummer ett. Och det kommer det ju aldrig att bli. Nu har vi två nummer ett. Och hur sjutton förklarar man det för en 3-åring? Och hur kan man låta bli att gråta när Moltas blir så överlycklig över att få gå ensam med mamma ner till macken och köpa glass utan bebisen ("bara mamma och Moltas, inte bebis") att det är allt han pratar om i flera timmar? Hur ska man kunna förklara att man älskar honom över allt på hela jorden? Och att han inte ens är på delad förstaplats för den kärleken, utan att han har sin alldeles egna förstaplats…?

Syskonlös?

Så det här är första gången i mitt liv som jag förstår valet att bara skaffa ett barn, av hänsyn till hur det känns för första barnet när man kommer hem med nästa. Men någonstans har jag ändå en övertygelse om att vårt val att skaffa syskon kommer att ge så mycket mer för Moltas längre fram i livet i jämförelse med hur jobbigt det är just nu. För jag minns så tydligt när jag fick veta att mamma väntade min lillasyster Emmelie. Jag var 10 år och blev jätteglad. Och alldeles skräckslagen. För det var ju självklart att alla skulle tycka mycket mer om bebisen än om mig som var så stor. Men de känslor jag hade då visade sig vara obefintliga jämfört med hur mycket glädje mina syskon gav mig under uppväxten (och nu). Så det är väl bara att tacka mina föräldrar för att de tog smällen att skaffa en hel bunt med ungar 🙂 Och sen återstår att se om vi är lika starka och orkar gå igenom syskon-krisen med våra barn nån fler gång…