Årets första inlägg får bli en hyllning till 2009 års julkalender och dess superhjältar. Med en son (Tett) vars standardfråga när det varslas ny film eller tv-program är "har de mantel" så kunde inget passa bättre än en superhjälte-julkalender. En serie på 24 avsnitt där de flesta medverkande har mantlar och är superhjältar med egna unika superhjälte-krafter.
En fantastisk kalender som föll hela familjen i smaken. Och nu när kalendern är över saknar vi stunden som vi tillsammans bänkade oss framför tv:n kvart i sju varje kväll. Men trots att kalendern är över kommer nog Silversara och Stålhenrik att leva vidare hemma hos oss länge till. Frasen "vad sa du att jag var sa du" används flitigt hemma fortfarande (även om Vilas fras istället är "sa du, är du, dum"). Tett klättrar upp på Vilas rygg för att få lift med Vila (alias Supersnälla Silversara) när hon flyger iväg. Mantlar har sytts i silver, blått och rött, och flera av kalenderns sånger sjungs flitigt om och om igen. Vilas favorit för närvarande är fina "jag är ingen superhjälte".
Men hyllningen tillägnas inte bara Superhjältejul, utan också alla riktiga superhjältar ute i världen som hjälper till när ofattbara saker händer. Läkare utan gränser, Unicef, Röda korset och alla andra organisationer som är på plats i Haiti och kämpar. Jag nynnar med i "jag är ingen superhjälte" och är evigt tacksam att det trots allt finns superhjältar, på riktigt.
