Författare: Ulrica

Vi spelade spelet "Snack" på julaftonskvällen, och fick många intressanta frågor att konversera kring (spelet rekommenderas varmt, finns bland annat att köpa på Lagerhaus). En av frågorna vi alla skulle svara på var vilken som var den bästa (respektive värsta) presenten man fått. Det är ju ganska svårt att svara på en sådan fråga när man får den utan förvarning (vilket är lite av charmen med spelet), men nu när jag funderat på det lite så har jag i alla fall ett svar. Det blir några stycken…

 

Saker

Mitt fina timmerhus. Fick ett hus jag länge tittat på när jag fyllde 25 år, av mina föräldrar. Det var så fint. Jag har nu sålt huset, och det har plockats ner för att byggas upp på ny tomt. Men i mitt hjärta kommer det alltid att vara mitt hus, och jag har många fina minnen från huset trots att jag mest bara använde det som förråd under den tiden det var i min ägo.

 

Något personligt

När jag fyllde 29 år och var övergravid med Moltas i magen, fick jag finaste födelsedagspresenten nånsin (ja, förutom Moltas då förstås som föddes dagen efter). En sång som jag fick uppspelad för mig tillsammans med frukost på sängen. Sången heter "Det är därför jag älskar dig" och är en sång om mig.

 

Smycken

Jag är ju kvinna, och som kvinna ska man ju gilla smycken. Och jo, det gör jag. Smycken är perfekta presenter, man kan nästan inte få för många, de tar inte särskilt mycket plats och varje smycke får sin plats i mitt hjärta. Diamonds are a girls best friend.

 

Upplevelser

Jag har haft lyckan att få en surfkurs, en luftballongsfärd och utlandsresor som presenter bland annat, och kan inte säga annat än att upplevelser nog är bästa presenterna alltid. Däremot med ett litet minus – de är utan tvekan de presenter som är mest beroendeframkallande…   

Vi tycker att vi har varit ganska tydliga i våra jämställdhetsfrågor. Tror vi är ett ovanligt (tyvärr) jämställt par vad gäller föräldraledighet, familj och yrkesliv. Därför är det inte utan att vi ganska ofta funderar över ironin att vår dotter har blivit en av de mest tjejiga tjejer vi nånsin träffat. De första färgerna hon lärde sig var rosa och lila, medan killarnas första färger var rött och blått. Hon vill ha klänning, tajts och balettskor varje dag, och hon ägnar mesta delen av sin lektid till att sköta om dockor och mjukisdjur. Får hon välja film blir det Pippi eller Lotta, medan killarna väljer superhjältar á la Batman, Stålmannen, Pokemon och Ben 10.

 

Jag är en feminist. Jag tycker lika lön för lika arbete är en självklarhet. Jag blir galet förbannad över att föräldraledigheten inte är jämnt fördelad mellan föräldrarna, att det är mycket svårare att hamna i ledningsposition bara för att du är kvinna, och att det är en självklarhet att det är mannen som ska uppvakta kvinnan. Lik förbannat sminkar jag mig varje morgon, går i klänning trots att det är 10 minusgrader ute och bär obekväma skor, bara för att det är snyggt. Och det är såklart just det jag lär min dotter. Hon ser mig sminka mig varje morgon, måla naglarna, ha klänning och fixa håret. Det är, när man tänker efter, inte så konstigt att hon blir arg som ett bi när hon måste ta på sig en overall ovanpå sin klänning eller kjol (för att då ser man inte klänningen), eftersom mamma inte har någon overall på sig (utan går ut i tunna strumpbyxor trots kylan). Det hon inte ser är min kamp på jobbet, om att vara lika mycket värd trots att jag är kvinna, för då är hon på dagis och leker med dockor. Utan en aning om vad just det kommer att ha för inverkan på hennes framtida liv.

 

Så hur ska man göra för att ännu mer bidra till jämställdhet? Krävs en total utplåning av alla könsattribut för att man ska ha samma förutsättningar i livet? Är det vad vi vill? Och går det, om vi skulle vilja? Och om vi lyckas, kommer det ändå att bli jämlikt? Jag har ingen aning.