Vaknade vid åtta av klockan som envist ringde… oj vad trötta vi var… vi masade oss upp och åt en god hotellfrukost, sen drog vi upp till Träporten en liten sväng för att säga hej till vårt lilla kollektiv där uppe. På vägen hem hämtade vi frisyr- och sminkguden Tessan som fått skjuts ner till Västanå av lillasyster Emmelie och Alex.
Ja, sen började dagens förberedelser. Tessan började med att noppa ögonbryn och blåsa håret på mig. Sen skulle löshår flätas i och ett hårt jobb med att göra mig så vacker som bara gick låg framför oss… Tård rände runt och uträttade en massa ärenden. Efter att ha åkt vilse på väg ner till Fränsta hittade han i alla fall till blomaffären för att hämta brudbuketten (tur). Sen kom han förbi hos oss och kollade så att jag blev fin nog att gifta sig med 😉 Han hämtade ringarna med som skulle lämnas till våra småsyskon. Det var med stor oro som vi lämnade över ansvaret med ringarna till Emmelie och Björn. Båda två kända för att inte kunna hålla koll på så mycket…
Jag fick många sms och telefonsamtal under tiden jag satt och blev fixad, och alla undrade hur nervös jag var. Vaddå, är det nån som ska gifta sig idag? Det är nog inte jag i alla fall, för jag var inte ett dugg nervös…
Tård kom tillbaka med mina systrar (som också skulle göras vackrare av Tessan), med halssmycket som jag skulle bära och med en lunch som vi åt på stående fot mellan locktänger och flätor och löshår. Tessan var så gott som klar med mitt hår när de kom, och både systrarna och Tårdan häpnades över hur likt det var bilden som skulle efterliknas. Själv hade jag inte sett mig i spegeln så jag blev överförtjust över deras påståenden. Sen var det dags för smink och påklädning, och för systrarnas förvandling. Tård satt och log nöjt och tittade på mig när Tessan fixade det sista. Jag tror aldrig jag känt mig så vacker.
När klockan passerat tre så började man känna sig lite smått pirrig. Nu hade alla samlats vid hembygdsgården. Jag ringde till pappa några gånger för att kolla så att allt var ok. Han lät nervös och stressad, och jag insåg att vi var nog inte mest nervösa, inte än i alla fall.
Halv fyra knackade Lasse på dörren och hade kommit för att hämta oss. Vi rände runt i rummet för att packa och fixa det sista innan det var dags att åka och möta all släkt och vänner. Inte lätt att få plats med fem-sex personer i ett pyttepytterum, dessutom brudklädda och med varma locktänger som låg överallt. Men till slut var vi ändå redo att åka. Jag slängde en snabb titt på klockan och insåg att vi skulle vara framme i tid. Tård åkte i Alex golf, och vi övriga åkte med Lasse. Gissa om jag kände mig vacker när jag vandrade ut till bilen och alla på herrgården drog efter andan 🙂
När vi åkte förbi hembygdsgården och såg alla människor kom min nervositet som flygande över mig… jäklar. Alla dessa människor. Här bara på grund av oss?!! Jag såg att mamma tittade uppåt snabbt när vi åkte förbi, och såg (trots avståndet) att hon var minst lika nervös som jag började bli. Tessan fixade det sista sminket och sprang sedan ner till hembygdsgården tillsammans med Lasse, som fått i uppdrag att lämna över hindersprövning etc till vigselförrättaren. Åh, nu var det dags. Regnet började droppa så smått från himlen men ingen av oss brydde sig särskilt mycket. Sen ringde Lasse och sa att pappa gått upp för att hälsa välkommen. Nu var det dags! Vi gick närmare nedgången där vi skulle gå ner till hembygdsgården… sen hörde jag hur Björn började sjunga Jumper-låten som vi ville att han skulle sjunga, och tårarna började rinna och jag kände att jag höll på att börja storgråta. Gud vad fint!!!! När tårarna rann nerför min kind hörde jag bakom mig hur Tård och mina systrar skrek i kör ”Gråt inte”!!! Av chocken för skriket slutade jag gråta och torkade mina tårar. Pappa var på väg upp nu för att hämta oss. Jag såg på honom att han såg sammanbiten och nervös ut, men så fick han syn på oss och då bara log han och drog efter andan. Åh vad fina vi var sa han och kramade mig hårt. Nu var tårarna nära igen. Vi gick fram och ställde oss för att vara beredda att börja gå neråt när bröllopsmarschen började på elgitarr. Jag hade pappa på ena sidan och Tård på andra, och efter oss var flickorna, så himla fina i sina bruna klänningar!
Så började den. Bröllopsmarschen. Shit vad coolt det lät på elgitarr. Precis som vi trott och önskat. Vi blev helt exhalterade både jag och Tård över hur rätt allt kändes. Vi började gå neråt, alldeles för snabbt för att ha så hala skor som jag hade (med tanke på att det faktiskt regnade lite smått). Vi saktade ner lite på min begäran, och vi började upptäckas av alla gästerna som började vända på sig för att se när vi kom gåendes. Åh vad glad jag blev av att se alla. Alla vi ville skulle vara där. Jag kunde bara le och le och le.
Vi skred fram till scenen, och där blev vi väl lite förvirrade. Var skulle vi stå egentligen, och var skulle flickorna stå? Var skulle vigseln hållas och var skulle vigselförrättaren stå? Kanske skulle man ha repeterat och bestämt sånt här innan? Äh, skitsamma… Vi ställde oss på bortre sidan av musikerna och mina systrar stannade på andra sidan. Såhär i efterhand blev det ju alldeles perfekt, det ser jättefint ut på alla kort (tycker vi i alla fall). Jenny började sjunga ”I do” och regnet började falla lite tätare. Men vad gör väl det? Jenny sjöng så fint som bara hon kan göra och jag kände mig så lycklig som jag aldrig nånsin gjort tidigare (skulle vara när Moltas föddes då). Men det kändes helt magiskt. Så vackert allting. Tård viskade att han började bli nervös. En geting kom och störde mig lite. Men det bara bubblade av lycka inom oss.
Efter Jennys sång så kom vigselförrättaren fram och ställde sig framför oss. Hon berättade varför vi var samlade där och pratade om att hon sovit dåligt i natt för att hon varit lite nervös för idag, och hon hade tänkt på oss och undrat om vi också sovit dåligt. Vi som hade sovit som stockar 🙂
Hon frågade om hon fick läsa en dikt, och det var såklart att hon fick. Den var jättefin… Sen började vigseln. Hon hade glömt Tårds efternamn, och trots att Tård viskade till henne så fick hon inte riktigt till det (trots att hon hade övat in det sa hon). Men vad gör väl det… vi ville ha ett avslappnat och oregisserat bröllop så hennes felsägning kändes nästan bara rätt. Tård svarade ja på frågan om han ville ta mig till sin fru (som tur var) och när hon skulle fråga mig om jag ville ta Tård som min äkta man fick hon åter igen problem med Tårds efternamn. Det blev nånting typ ”Wennersborg” och eftersom efternamnet kommer efter Vänersborg så kändes det ju rätt ok. Jag svarade också ja (såklart), och sen var det dags att byta ringar. Vigselförrättaren hade gissat att bara Tård skulle ge mig en ring, men vi lever i ett jämlikt förhållande, så såklart skulle vi få en ring var. Både jag och Tård var överraskade över att våra syskon hållit reda på ringarna, och lite stressade var vi båda två också, och ryckte ringarna ifrån Björn och Emmelie utan att ge dem en chans att plocka fram dem till oss. He, he… lite nervösa var vi nog ändå. Jag fick min ring först, sen Tård. Jaha, och sen var det såklart dags för kyssen. Åh den var god 🙂
Efter kyssen sjöng Björn Miraklet för oss. Åh den är så fin. Särskilt med Björns röst. Och det vill inte säga lite (jag tycker ju inte illa om DiLevas version heller direkt 😉
Moltas hade fått syn på mamma och pappa under vigseln och ville också vara med, så under Miraklet så vandrade han upp till oss med hjälp av mormor. Sen kunde han inte riktigt bestämma sig i vems famn han skulle vara, han hade ju knappt träffat varken mamma eller pappa på två dagar. Sen var mamma lite kinkig över att han hade smutsiga skor med som skulle kunna smutsa ner hennes fina klänning. Typiskt att man inte fick kramas hur som helst när man väl träffade dem tänkte Moltas… Efter ett tag kom mormor och hämtade Moltas igen och vi lyssnade på slutet av Miraklet.
Efter Miraklet avslutades själva vigseln med refrängen ur Jumpers ”Solen stiger upp även idag”, och jag och Tård gick ner och kramades med våra familjer, våra vänner och släkt. Också drack vi champagne såklart… under tiden vi champagne-minglade så sjöng och spelade Tedde, Jenny, Björn och Sara. Det var bara så fint och stämningsfullt allting så jag bara gick och log hela tiden. Jag tror aldrig jag känt mig så hög av lycka. Det var så magiskt. Men det kanske det alltid är för brudpar. Även om jag förstås gärna vill tro att just vårt bröllop var lite speciellt 😉
