Ja, en riktigt djup rubrik. Men det är inte utan att man slås av hur fantastiskt livet faktiskt är. Tårarna strömmade nerför mina kinder när jag för första gången såg min lilla brorsdotter Molly på bild i telefonen. Så liten, så söt, så alldeles underbar. Och efter att jag pratat med min lillebror i telefonen, och hört hans totala lycka och glädje strömmade tårarna ännu mera. Jag mindes tillbaka på när våra små kommit ut, när de mött våra blickar för första gången, den totala lyckan man känner, blandat med förundran och känslan av att ingenting är verkligt.
Jag hörde för ett tag sedan en diskussion på radio, där man diskuterade huruvida livet inte börjar förrän när man får barn eller inte. Åsikterna var såklart många. Jag tycker inte att livet inte börjar förrän man får barn, men däremot tar ett helt nytt sorts liv sin början. Och jag törs nog också påstå att man framför allt hittar en större mening med livet än vad man hade innan.
Som min man så klokt sa: Man kan inte räkna med att det nånsin kommer att kännas verkligt, utan det handlar bara om att acceptera att det föralltid kommer att kännas overkligt. Jag tror han har rätt. Livet. Det är så stört. För stort för att vara verkligt. För stort för att nånsin förstå.
