Kategori: TWUM

Läste för ett tag sedan en bok om barnuppfostran och hamnade på kapitlet "svordomar". Där står det att man såklart gärna ska undvika att använda svordomar själv för att barnen inte ska börja svära.

 

Sen ska man välja att säga nåt annat istället för att svära. Bingbong också t ex. Eller "ballongbyxa också" som en rolig skolkamrat till mig sa. Det var istället för en svordom, och alla vi runtomkring började såklart gapskratta varje gång.

 

Men nä, jag tror inte på det där med att byta ut svordomar mot andra konstiga saker. Jag tror hellre det bidrar till att man blir ett mobb-offer i skolan än att det ger ett bättre språk. Så fan heller att jag tänker använda såna konstiga uttryck 😉

 

Vad tycker ni om svordomar? Tycker ni att man inte ska svära? Och att man ska lära sina barn ett "vårdat språk"?

Läste en artikel som handlade om att en kvinna fått en barnvagn över sig och inte fått någon hjälp. Anledningen till detta skulle vara det s k "storstadsfenomenet". Typ att det är så många människor att ingen ser en, ingen hjälper till för att man förväntar sig att någon annan ska hjälpa till, eller nåt sånt.

 

 

Händelsen hade skett i Stockholm. Och då har jag några frågor:

 

– Är Stockholm verkligen en så stor stad att man kan prata om "storstadsfenomen"?

 

– Är det generellt så att människor som bor i en "stor stad" bryr sig mindre om sina medmänniskor än sådana som bor på landsbygden?

 

– Om det nu har med storlek på stan att göra, hade kvinnan fått ligga längre på marken med sin barnvagn över sig i New York eller London än vad hon fick göra i Stockholm?

 

 

Jag tror överhuvudtaget inte på "storstadsfenomen" av det här slaget. Jag lever i tron att ju fler människor du har omkring dig, desto större är chansen att någon hjälper dig. Jag har sällan mött så många hjälpsamma människor som under tiden jag bodde i London. Och det är väl inte så konstigt? Om det springer runt 10 miljoner människor i staden vore det väl riktigt märkligt om inte några av dem var trevliga, trots att de är så knasiga att de väljer att bo i en storstad…

 

Vad tror ni?

Följande gick att läsa under "Nyheter i korthet" i Metro en dag i våras:

Rökning. Sedan rökdimmorna på krogen skingrades har personalens hälsa förbättrats. Bland annat har besvär med luftvägarna och torra ögon minskat kraftigt, visar en studie.

 

Och jag bara undrar… vad hade nån trott? Att alla i personalen skulle drabbas av cancer när de slapp röken? Det finns faktiskt vissa saker som inte behöver sägas. Eller skrivas.

De sista veckorna i augusti innebär ju skolstart för många. Och trots att det var 9 år sedan min senaste skolstart (förutom en kurs på Berghs för 6 år sedan) så får jag ändå en sån där speciell pirrig skolstartskänsla i magen runt precis den här tiden (och inte bara för att affärerna fylls med vackra pappersprodukter).

Lekis
Min första "skolstart" var när jag skulle börja lekis. I Erikslund, där jag var nyinflyttad vid den tiden, började man egentligen lekis redan vid 5 års ålder. Men eftersom jag var nyinflyttad började jag inte förrän ett år senare. Så 6 år gammal travade jag iväg till lekis. Mitt starkaste minne från min lekisstart var att mamma och pappa tvingade mig att sluta med napp. De trodde att jag skulle bli retad om jag hade napp när jag var 6 år. Kanske låg det nåt i det…

Jag tyckte att det var jättekul på lekis. Jag hade en lärare som hette Barbro Svensson som kommer ihåg mig än idag när vi stöter på varandra. Helt fascinerande. Inse att det är 25 år sedan, och att hon jobbat som lekisfröken till idag. Hon har ju haft tusentals barn i sina klasser. Ja, ja, hon var nåt speciellt i alla fall. Jag gillade att få en massa nya kompisar, hälften av alla lika gamla som jag och hälften ett år yngre. Söta pojkar och gulliga tjejer. Min bästis blev en tjej som också hette Ullis. Hon var ett år yngre och jätteliten. Så helt naturligt blev vi Lill-Ullis och Stor-Ullis. Jag var måttligt förtjust i att bli kallad Stor-Ullis, men när man såg oss bredvid varandra kunde inte ens jag tycka att det var fel. Lill-Ullis var max hälften så bred och minst ett huvud kortare än jag.

Grundskolan – lågstadiet
När det sedan var dags att börja skolan ett år senare så var ju Lill-Ullis kvar på lekis, och jag fick nya kompisar på "riktiga" skolan. Jag kom ihåg att jag fascinerades så över alla nästan vuxna elever som gick på skolan (1:an till 6:an gick i samma skola). Men jag kom också ihåg elaka äldre tjejer som Irene och Åsa. Usch. Jag hade en lärarinna som hette Siv Näsström som var ganska sträng. Eftersom skolan var liten så gick 1:an och 2:an i samma klass (liksom 3:an och 4:an, och 5:an och 6:an). Så i "min" klass gick ju även elever som var ett år äldre än jag. Mycket spännande.

Min bästis på lågstadiet var en tjej som hette Tove. Hon var supersöt och hade gått på lekis med mig också. Hon var en nästan exakt kopia av Madicken. Våra mammor var dessutom också bästisar och såsmåningom våra småbröder (när de blev födda). Vi hade jättekul ihop och hade killar som också var bästisar såklart. Vi fnissade massor och tyckte att det var mycket spännande att dricka ur samma flaska som våra killar gjort, det var ju nästan som att pussas.

Mellanstadiet
I trean så kom en ny tjej till klassen. Hon hette Millan och kom från Stockholm. Redan i den åldern älskade jag Stockholm och var där ganska ofta eftersom mammas brorsa bodde där. Hon pratade riktig stockholmska och jag tyckte att hon var jättecool. Vi blev snart bästisar och fann ett gemensamt intresse i Lili & Sussie och såsmåningom Style. Millans pappa spelade dessutom elgitarr och hade förstärkare och mikrofoner i källaren, så vi hade vår egen studio där vi övade danser och sjöng. Hela Millans familj pratade jättestockholmska, och kallade mig Ulli istället för Ullis, för det gjorde man tydligen i Stockholm. Riktigt coolt tyckte jag.

Högstadiet
Jag och Millan började högstadiet tillsammans. Det var ju enormt spännande. En helt ny skola, och dessutom i Ånge. Nästan i storstan liksom. Massor med folk, vi var tre sjuor dessutom, A, B och C. Från att ha gått i en skola där till och med olika årskurser gick i samma klass så kändes det stort. Vi hade himla kul på högstadiet… Först nu började jag tycka att det var lite småtrist med skola och lektioner. Det fanns annat som var roligare. T ex att äta lunch uppe på gymnasieskolan och spana på folk. För att inte tala om att gå på alla diskon som anordnades… Jag och Millan var kändistokiga, men hade slutat dansa i Millans källare. Nu körde vi våra danser på disko istället, det var mycket roligare… Vi varvade det med att springa på konserter som Trance Dance, Style, Tommy Nilsson, Fingerprints och många många andra. När vi skulle sluta nian blev det en tårdrypande skolavslutning eftersom jag och min familj skulle flytta till Lidköping och alla mina andra kompisar skulle vara kvar och gå på gymnasiet i Ånge. Jag hade en avskedsfest för alla och oj vad mycket tårar. Jag skulle ju säga hej då till mina kompisar som jag gått i samma klass som i 9 år…

Gymnasiet
Ja, sen efter sommaren kom en ny skolstart. I en ny stad med nya klasskamrater. Jag hade varit och kollat in skolan innan skolstartsdagen, och visste var jag skulle gå och så. Så var det upprop i aulan, och jag fick en chock när de ropade upp att Ekonomisk A skulle följa med läraren som visade vägen. Vaddå Ekonomisk A. Fanns det flera ekonomiklasser??? I Ånge fanns det bara en… Jag sprang så fort jag kunde fram till läraren för att kolla om mitt namn fanns med på listan. Det fanns det. Vi samlades i klassrummet och alla fick presentera sig. Jag berättade att jag hette Ulrica och kom från Norrland. Alla skrattade. Antagligen för att de tyckte att jag pratade konstigt med min breda norrländska. Ska de säga som pratade västgötska hela bunten!

Från början tyckte jag nog inte att Lidköpingsborna var särskilt "svåra" att få kontakt med, den insikten kom lite senare. Första dan var det många som var nyfikna på vem jag var. Den som var allra snällast och som jag kommer ihåg mest väl från första skoldagen var en kille som heter Gherry. Han var en sån som såg efter en hela gymnasiet, glad och inspirerande. Så småningom blev jag kompis med Sara & Hanna med (upptäckte att Lidköping inte var en så stor stad som jag först trott, eftersom alla nästan kände alla). Det var mycket nya folk att lära känna, och gymnasiet var rätt kul. Förutom ekonomilektionerna och matten, där vi hade en frireligiös puckolärare som tvingade oss läsa morgonbön. Så
fan heller att jag gjorde det. Det resulterade i en 2:a i betyg… Men desto roligare var mina och Saras utekvällar efter att vi fyllt 18… vi var ute onsdag-, fredag- och lördagkvällar varje vecka och partade. Kan inte för mitt liv idag förstå att man orkade… Det var nog mina sovmorgnar på torsdagarna som räddade upp det hela. Stackars Sara hade inte ens det, för hon läste tyska då.

Privatskola i London
Ja, sen tre år senare var det dags för nästa skolstart. Då hade jag förflyttat mig till London och det var dags att börja på Alexandra school i London för att läsa engelska. Jag var såklart lite sen dit, och alla var där när jag kom. Dessutom hade jag lyckats kliva i en hundskit på vägen till skolan, så ni kan ju gissa hur gott jag luktade när jag kom dit (tacka vet jag Sveriges hundskitsrena gator). Det var en liten mysig privatskola som hölls i nåns vardagsrum med öppen spis och heltäckningsmattor (ingen höjdare när nån klivit i hundskit) och där det serverades te av en engelsk lady. På Alexandra School träffade jag Susann och Tanja som jag hängde ihop med under hela min au pair-tid (se bild). Tanja och jag har hållit kontakten även efter London. Tanja, som förresten bodde granne med Annie Lennox i London. Imponerande!

Foto
Några månader senare var min engelskautbildning över och jag kom på att jag ville läsa foto istället. Jag och Susann var runt och kollade skolor, och till slut hamnade jag på Highgate Community Centre. Det var en hyfsat billig skola men det märktes även på klassen. Inga där som jag ville bli närmare vän med om man säger så. Men jag lärde mig en del, och dessutom frågade läraren mig om jag ville sitta som modell för en fotoskola inne i stan mot att jag fick vara med på deras lektioner. Det var en lite finare skola där man fick lära sig att framkalla färgbilder också. Jag tyckte att det var jättekul och tackade såklart ja. Om inte annat så för att jag skulle kunna skryta med att jag jobbat som modell i London 😉

Folkhögskola
Nästa skolstart kom två och ett halvt år senare. Jag hade hoppats att den skulle bli på journalistlinjen. Jag hade gjort högskoleprovet och blivit överlycklig eftersom jag fått 1,1 vilken varit intagningspoängen för journalisthögskolan i 10 år. Men just det här året hade intagningspoängen höjts till 1,2. Så tji fick jag. Men på tidningsmakarlinjen på Ålsta folkhögskola kom jag in. Och man fick ju läsa journalistik där med, så jag var glad ändå. Ålsta låg 1,5 mil från mitt barndomshem, och det passade sig så bra att just den sommaren valde mamma och pappa att flytta tillbaka till Norrland. Tillbaka till början igen, hela familjen. Och vilken tur att jag gick just tidningsmakarlinjen. Det var ju där jag fick lära mig att form var roligare än text. Även om text och foto kommer på en självklar andra plats. Klassen var underbar och det var nog ett av mina roligaste skolår. Och jobbigaste samtidigt, det var en 2-årig utbildning som i stort sett skulle klaras av på 1 år. Men jag stortrivdes. Underbara människor.

Min starkaste skolstart
Min näst senaste skolstart var den jag minns allra bäst. Och inte bara för att den ligger nästan närmast i tiden, utan för att när jag klev in i klassrummet så fick jag syn på en rödhårig grabb som jag inte kunde slita ögonen ifrån. För drygt tre år sedan så blev han min man, så då förstår ni kanske varför jag inte kan glömma skolstarten på Thelins datautbildning…

Och min senaste
Så var det den senaste skolstarten då. Det var på Berghs. Den där coola reklamskolan ni vet som alla vill ha gått, så man kan skriva med det i sitt cv. Och nog sjutton var skolan cool. Föreläsarna var fantastiska och kursen var i inspirerande till max. Trots att jag jobbade som en tok och pluggade tre-fyra kvällar i veckan så var det bara sååå kul. Människorna var roliga, skolan var skoj och ämnet var helt rätt. Reklam och design. Det här var år 2001 och jag har varje höst och vår efter den skolstarten suttit och tittat i Berghs kursprogram och drömt om vilken utbildning jag ska gå hos dem nästa gång. Och nån gång ska jag nog ta mig råd att börja skolan igen. För visst sjutton är det något alldeles speciellt med skolstart?

 

Mamma: Har du berättat för pappa att vi var till TVÅ leksaksaffärer?

Moltas: Ja

Mamma: Vad sa pappa då då?

Moltas: Han såg glad ut

När vi skulle åka hem från BB fick vi en BB-påse (eller en "baby bag" som den så fint kallas). Den innehöll en massa gratisprylar till bebisen. Blöjor, krämer, kläder, information och annat. Från en avsändare per produktgrupp. Pampers stod för blöjorna, Lindex för kläder, ACO för krämerna och så vidare. En reklampåse med andra ord. Och man ställer sig lite frågande. Är det verkligen ok att ett kommunalt sjukhus, som ska vara utan påverkan från företag, skickar med en hög med reklamsponsrade produkter tlll nyblivna föräldrar?

 

Jag ställer mig ytterst tveksam till detta, jag kan inte riktigt gilla detm även om jag såklart gillar att få gratis prylar. Men det hade på nåt sätt känts mer ok om de haft med en provblöja från varje blöjtillverkare än att sjukhuset på något sätt tar ställning och rekommenderar oss att köpa Pampers. Det rimmar extra illa med att de blöjor de hade på sjukhuset var Pampers. Är det måntro så att Pampers inte bara sponsrar BB-påsarna utan även hela sjukhusets blöjor? Inte utan att man börjar undra…?

 

Ps. Jag ger dessutom "baby bag" lite extra kraft här genom att länka till några av avsändarna i påsen *rys*

Det är något speciellt med engagerade människor. Jag älskar dem. Jag tror att engagemang håller människan glad och levande. Men visst engagemang måste man ändå förvånas över. T ex över den container som stod inne på ett låst område i Spånga, och var nedklottrad med texten "här hör AIK hemma". Att man bryter sig in och begår lagbrott för att få fram ett sådant budskap tycker jag kanske är lite på gränsen…

Satt och tittade på en ordspråks- och citatsajt och hittade under kategorin "kärlek" en massa citat angående kärlek och äktenskap. De allra flesta som berör äktenskap är negativa till detsamma. Kärlek är bra men äktenskap är dåligt och förstörande. Och det är ju inte bara här man ser såna liknelser. I seriestippar, hos stå-upp-komiker, i filmer etc hörs dessa jämförelser. Och jag undrar, varför? Vad händer när man gifter sig? Varför blir förhållandet på något vis förändrat då, och varför nödvändigtvis till det sämre?

 

Jag har idag varit gift i exakt tre år. Inte så länge, jag vet, men ändå. Och jag har bara känt en större närhet och kärlek till min man än vad jag gjorde innan. I giftermålet valde vi båda ändå att visa världen att vi har tänkt leva tillsammans resten av livet. Vi har nu ett gemensamnt namn och jag älskar att säga "min man" om Tård. Men jag kan inte påstå att vårt liv blivit annorlunda, eller vårt förhållande sämre, för att vi gift oss.

 

Däremot när man väljer att bli en större familj än två, i det skedet kan jag förstå att det händer saker med ens förhållande. Då kommer ju en tredje person in och konkurrerar om uppmärksamhet och kärlek och tid. Men i bra förhållanden är jag övertygad om att även familjebildande ändå stärker förhållandet snarare än tvärtom. Även om tiden tillsammans och för varandra minskas betydligt.

 

Vi har nu hunnit utöka familjen tre gånger, och visst får man mindre tid för varandra för varje barn som kommer till. Men å andra sidan blir det en person till att älska, och att få kärlek ifrån. En varelse som är skapad av kärlek, av oss. Om inte det binder ett par samman mer än något annat så vet inte jag.

 

Men, men, nu skulle det inte handla om barn. Det handlar om bröllop och giftermål, och jag vill egentligen mest säga – gift er för sjutton! Gå inte på alla dåliga skämt om att så fort man blir äkta makar så rasar såväl kärlek som sexliv. Det stämmer inte. Ett bröllop och ett äktenskap kommer till av kärlek. Och något skapat av kärlek är väl ändå det vackraste som finns?

 

Puss och kram till min älskade Tård på bröllopsdagen och tack för våra första tre år i äktenskapet. Jag ser fram emot resten…

 

Ps. Propagerandet för äktenskap i här inlägget har inget alls att göra med att vi vill få inbjudningar till bröllop 😉

Natt på muséet är verkligen ingen toppenfilm. Men den här fantastiskt roliga scenen gör den sevärd ändå (ska ses med ljud).

För er som inte vet vad filmen handlar om kan jag bara berätta att allt på muséet vaknar till liv på natten. Och de små gubbarna är alltså figurer som illustrerar historiska händelser på muséet. I den här scenen håller de på med en räddningsmanöver för att stoppa filmens "bad guys".

/>

Fredrik Lindström skriver om Värsta språket. Och Expert fortsätter med sin "Värsta copyn". Här kommer fler bedrövliga exempel på deras urusla reklamkampanj. Se mitt första inlägg gällande deras nuvarande annonskampanj här.