Författare: Tard och Ullis

Ännu ett nostalgi-inlägg som aldrig publicerades. Det skrevs när vi bott i Västerås i knappt ett år. Nu har vi bott här i snart 10 år och vi kan inte längre kalla oss nyinflyttade. Precis så som jag kände när jag skrev det här inlägget känner jag nu. Lite tomt. Inte nu för att alla vännerna åkt hem som då, utan nu för att hela släkten åkt hem. Från att ha varit fjorton personer över hela jul och nyår är det nu vi fem kvar här hemma. Men vi har fått en galet bra bonus under julhelgen. Lillasyster med man och hund har också blivit Västeråsare. Så galet glad, känns helt overkligt att vi har familj nära igen, äntligen. Att få träffa lillasyster nästan varje dag från att ha bott hundramils ifrån varandra i så många år känns lovely. Äntligen. Nu inväntar vi flytt från resten av släkten och vännerna. För Västerås är ju som jag skrev redan då för 9 år sedan, bästa stan att bo i 🙂

Varsågoda, här kommer mina tankar efter första året i Vässan.

2007-05-07
Det kändes helt plötsligt som ett inlägg om vänner var på sin plats… Härom helgen hade vi nämligen långväga vänner på besök, och helgen var supermysig (som alltid när de är på besök). Vi musicerade och pratade om ämnen som vi inte tänker avslöja här. Men helgen gick alldeles för fort, och nu känns det lite tomt.

Efter flytt till en ny stad har vi nämligen inte våra vänner så nära längre (men vissa lite närmare än förut). Geografiskt menar jag då. Trots det hade vi hela förra sommaren ändå turen att vara omgiven av vänner, som kom från nära och långt håll för att hälsa på. Gästrummet var fyllt mest varenda natt, och vi hade vår bästa sommar nånsin.

Även efter sommaren har gästrummet varit flitigt använt, och runt middagsbordet har vi haft turen att ha sällskap lite då och då. Vissa som spontanbesöker för en fika trots ett avstånd på 10 mil (20 mil tur och retur), och andra som stannar över helgen. Och vi vill bara säga att vi uppskattar er så himla mycket. Vi älskar att ha er här, och hoppas att den här sommaren kommer att vara lika fylld av besök som den förra. Vi har ju en ny bebis att visa upp även den här sommaren, så förhoppningsvis är många nyfikna och vill komma och titta 🙂

Eftersom vår ”Västerås-är-bästa-stan-att-bo-i”-kampanj för att få alla syskon och vänner att flytta hit inte går något vidare så gissar vi att vi kommer att behöva hitta lite vardagsvänner här i närheten såsmåningom. Det som fattats för det hittills är tiden (både att hitta dem och att umgås med dem). Men det ger sig kanske när vi slipper pendla till Stockholm för jobb… Men även om/när vi hittar dem så kommer vi inte att låta bli att tjata på er vänner vi redan har, för får vi välja så vill vi ju helst av allt att ni skulle finnas här. För ni vet väl, Västerås är ju bästa stan att bo i 😉

Nedanstående inlägg är skrivet den 13 juni 2006. Jag publicerar det idag av nostalgi. Det har kommit många fler smaker av Ben & Jerry sedan dess och vi har varit rent av urusla på att testa dem. Vi åt New York Super Fudge Chunk för 10 år sedan och den är fortfarande favorit. Ben & Jerry är fortfarande glassfavoriten, även om kulglassen i Nerja, Malaga, ligger på topplistan också i familjen. Pistage, Dark chocolate och mango var alla tre som en sån dröm en aldrig vill vakna ur.

Men här kommer våra tankar om Ben & Jerry för nästan tio år sedan. Varsågoda:

Vi har skrivit om det förr. Om Ben & Jerrys svulstiga och goda glassar. Och vi är fortfarande fast. There is no icecream like BJ-icecream…

Vi har lugnat ner oss lite i ätartempot av dessa gräddfyllda glassar, men har förstås inte kunnat låta bli att testa de smaker som kommit i vår väg. Här kommer en fortsättning på vårt tidigare inlägg, där vi betygsatt alla smaker vi testat hittills. De ligger i betygsordning, med godaste glassen överst. De med stjärna framför är nya på listan:

*Dublin Mudslide (irish cream-gräddglass med chokladkex och en virvel av kaffekolasås)

*Peace Of Cake (gräddglass med smak av jordgubbscheesecake med jordgubbar och kakrippel)

*Chocolate Fudge Brownie (chokladgräddglass med browniebitar)

*Chunky Monkey (banangräddglass, bitar med chokladsmak och valnötter)

*Fossil Fuel (gräddglass med chokladkakbitar, dinosaurier med chokladsmak och en virvel av chokladkolasås)

*New York Super Fudge Chunk (chokladglass, bitar med smak av mörk och vit choklad, pekannötter, valnötter, kakaoöverdragna sötmandlar)

Phish Food (5/5)
Maschmallows och krispiga chokladbitar blandat med chokladglass. Mumma.

Caramel Chew Chew (4/5)
Kolasås, kolaglass och chokladbitar. Mycket gott.

Cookie Dough (2/5)
Vaniljglass med kakdeg och chokladbitar. Kakdegsklumparna är lite väl söta och stora. I en mycket liten portion så är det väldigt gott, men det blir otroligt snabbt för mycket.

Cherry Garcia (1/5)
Körsbärsglass med körsbär och mörk choklad. Har lite svårt för körsbärssmak oavsett i vilken form. Därför blir detta ett bottennapp.

10 spännande smaker kvar att prova. Mmmm, jag längtar.
Vilka sorter har du provat? Och vilka är dina favoriter?

Vi har ännu inte testat:
The Vermonster (lönnsirapsgräddglass med rostade pekannötter och kolasås)
Vanilla Fair Trade (en och krämig vaniljglass, som dessutom är rättvisemärkt)
Vanilla Toffee Crunch (vaniljglass genomborrad av rejäla flak krossad chokladöverdragen knäck)

Och inte heller följande tre smaker (som tyvärr endast säljs som kulglass, var vet jag inte?):

Berry Berry Extraordinary (Hallon-, blåbärs- och björnbärssorbet)
Lemony (citronsorbet)
Coconut Almond Fudge Chip (kokosgräddglass med rostade mandlar och bitar med chokladsmak)
Chocolate maniac (ville även testa cocosglass och chokladmint?)

För ett par veckor sedan så var vi och föräldrarna Wennerborg och lyssnade på Fredrik Lindström som höll låda i nästan två timmar alldeles ensam på scenen i Västerås Konserthus.

Vi visste inte riktigt vad vi skulle förväntat innan showen. Vi har sett Fredrik Lindström live vid inspelningar av radio-programmet "På minuten" ett stort antal gånger, och även gillat hans tv-serier. Men hur skulle han funka som ensam underhållare på scen i ett par timmar?

Han visade sig funka rätt bra. Hade vi sett showen lite senare i vinter hade det antagligen funkat ännu bättre, för lite skakigt kändes det emellanåt. Men det vi lätt konstaterar när vi kommer ut från Konserthuset en ganska lång stund senare är att underhålla det kan han, för de två timmarna gick snabbt. Och man fascineras, än en gång, över vilken intelligent och oerhört funderande person Lindström faktiskt måste vara. Han är helt enkelt en jäkligt skön snubbe, även om han kanske är att föredra i ett regisserat tv-program före live på en ensam scen.

Men det är inte utan att man tycker att han är lite obehaglig också. Han får en så ofta att inse hur typisk man är. Typisk svensk, typisk människa, typisk… ja, ni vet. Igenkänningarna han serverar är otäcka. Man vill ju liksom tro att man åtminstone är lite speciell, men Lindström tar snabbt ner en på jorden igen. Och trots att man skrattar åt det just då, är det just den egenskapen som får en att kanske inte gilla honom så mycket som han förtjänar. Han känner oss alldeles för väl.

Ja, så heter Gardells pågående show. I fredags var han i Västerås och var en tillfällig gäst i just våra liv. Han fick oss att kikna av skratt, applådera, stampa fötter och fundera. Fundera över våra tillfälliga gäster och över livet som sådant. Och nog skulle man kunna tänka sig att ha Gardell som en mer bestående gäst i sitt liv efter den här showen. Men man skulle nog få fasansfullt ont i käkarna av alla leenden och kramp i magen av alla skratt. Ja, kanske är det helt enkelt så att Jonas Gardell är som allra bäst som en Tillfällig gäst.

Ullis: Jag brukar älska Jonas Gardell live (och även i bokform, inte att förglömma). "Väckelsemöte", som var den tredje och senaste showen jag såg innan den här, var lite av en besvikelse. Jag hade därför, i ärlighetens namn, inte så jättehöga förväntningar på "Tillfällig gäst". Tänkte liksom att Gardell gjort sitt som underhållare eller att jag helt enkelt tröttnat på honom. Tji fick jag. Gardell var bättre än nånsin, och hade det inte varit för lite trist buskishumor och ett och annat för väl använt skämt så skulle showen lätt få 5+ i betyg. Nu får den en stadig fyra och jag hoppas att Gardell i nästa show överraskar mig igen. Jag älskar glada överraskningar.

Tård: Det här är Gardell när han är som bäst… nästan. Han har tonat ner sina sånginsatser och ensemblen är nu tillbaka till att bestå av bara honom. Skulle han nu bara skrota resten av sången så skulle det vara perfekt, för ärligt talat, han kan inte sjunga, och låtarna är inte speciellt starka. (Kuriosa: Han gick hos sångpedagog våningen ovanför Mobil, när vi satt på Vasagatan.)

Nåväl, han är hysteriskt rolig i alla fall, och jag kiknade av skratt mest hela tiden. Har fortfarande träningsvärk i käkmusklerna. Betyg 5 av 5.

Nog kan den tyckas rätt 80-tal. Och lite Svensson. Och medelålders. Men ärligt talat så är sodastreamern som vi köpte förra sommaren en av de investeringar som jag dagligen uppskattar mest. Och inte nog med att det är billigare än att köpa bubbelvatten (eller buppelvatten som Moltas säger) på flaska så är det en besparing som heter duga rent miljömässigt med. Tänk bara hur många plastflaskor färre med bubbelvatten som behöver tillverkas för att vi har en sodastreamer. Och hur många lastbilar färre som behöver åka jorden runt för att vi ska få vår törst släckt. Lovely. Så skit i nördigheten i att äga en sodastreamer och köp en du med om du inte redan har en. Om du gillar buppelvatten förstås 🙂

Jaha, varför kan man inte klara sig utan en äggklocka då? Jo, det ska vi berätta. Man har stooor användning av en äggklocka om man har en trotsig 4-åring hemma. När det tar 1,5 timme att äta upp middagen/ta på sig kläderna/städa så kan man nämligen hota med "äggklockan". Det innebär att man ställer äggklockan på en viss tid. Innan klockan ringer ska trotsungen ha ätit upp maten/tagit på sig kläderna/städat eller vad man nu vill. Om han inte hunnit göra det innan klockan ringer så får han avstå något han tidigare blivit mutad med. T ex cykla till dagis/se på film innan sovdags/läsning etc. Hot och mutor alltså, det är vårt hetaste tips just nu. Och gärna under tidspress med hjälp av en äggklocka.

Hur kan det komma sig att känslan av att man är världens sämsta förälder ibland infinner sig??! Vi har ingen aaaaning…

Eftersom vi har två små barn som inte kan ta sig fram några längre sträckor för egna ben så kände vi att det var nödvändigt att köpa en syskonvagn. Problemet med syskonvagnar är ju att de antingen är väldigt breda, eller väldigt långa.

Men så upptäckte Ullis Phil & Teds, och vilken underbar vagn det var. Så nu vill vi bara rekommendera den till alla som har två barn i "vagnålder".

Så länge Vila inte kan sitta så kör vi henne som på högra bilden, med Tett sittandes ovanpå. Sedan stuvar man om vagnen och kan köra som på den vänstra bilden. Det funkar även med så stora barn som Moltas.

Det är en knapp månad kvar till Tetts ett-års-dag och äntligen, ÄNTLIGEN, har vi lyckats få tummen ur att göra hans egen hemsida färdig. Tetts planet är nu redo att ta emot gäster både från jorden och utomjorden.

Vi har även gått tillbaka till den lite friare formen på Moltas sida. Bort från twum-mallarna och tillbaka djupare in i djungeln.