Författare: Ulrica

Tett: Mamma, har du blå naglar?

Mamma: Ja, tycker du att det är fint?

Tett: Gör det ont?

Den 31 maj var det World No Tobacco Day. Jag önskar det vore World No Tobacco Day varje dag.

En restaurang med italiensk cajun som specialitet lät ju inte helt fel. Och det var det inte heller, de hade fantastisk mat och fantastiska priser. Det enda jag möjligen hade att klaga på var inredningen, som var lite för ljus för min smak, och man hade behållit för mycket av pub-inredningen för att motsvara förväntningarna av en golvkandelaber i silver med svarta brinnande ljus i skyltfönstret. 

 

Tyvärr var vi så gott som ensamma gäster varje gång vi var där, och det visade det sig att det inte lönar sig att ha en restaurang bara för Tård och Ullis, särskilt inte när man har så billig mat. Bankiren gick i konkurs efter bara några månader, trist men sant. Hoppas kocken tar anställning på någon annan av Västerås alla restauranger, i så fall rekommenderar vi varmt ett besök på den :o)

Jag har aldrig haft några ålderskriser direkt (som jag själv varit medveten om i alla fall). Men nu har jag drabbats av en. Och den har egentligen inte direkt med ålder att göra. Den har att göra med att jag plötsligt befinner mig i en ålder där jag ska vara trebarnsmamma samtidigt som jag ska göra karriär och pendla och vara fru och bo i hus och renovera och vara kompis och träna och se bra ut och må bra och ha tid för mig själv och andra och vara med i samfällighetsföreningen och föräldrarådet och… ja, ni fattar.

 

Jag har plötsligt insett att livet är helt osynkat. Jag borde ju ha gjort karriär innan jag fick barn. Men då hade jag inte den arbetslivserfarenheten och den kunskapen som jag har nu, som för det mesta krävs för att göra det. Man borde ha bott i en lägenhet mitt i stan och varit ute och rest och partat och sett alla filmer på bio innan man fick barn. Men då förstod man ju inte att man inte skulle kunna göra det sen, eller hur gott ställt man faktiskt har när båda parterna i ett förhållande har heltidslöner, och man inte behöver ha en jättestor familjebil som drar 1 liter bensin per mil och som är säker, eller 5 rum för att alla barn ska ha ett varsitt rum (och man själv också behöver nånstans att sova). Och nu, när man väl är där då man behöver ett gigantiskt hus för att man är så många i familjen, kan man nästan bara bo i radhus eftersom det är där alla kompisar finns. Och när man väl kommer att känna att det är ok att flytta till hus (för barnens skull) behövs kanske inte utrymmet på samma sätt? Och man riskerar kanske bara att plötsligt känna sig väldigt ensamma i ett jättestort hus när barnen plötsligt blivit så stora att de flyttat hemifrån? Så då kan man kanske lika gärna bo kvar i sitt radhus?

 

Jag är förvirrad. Ska det vara såhär? Känner alla såhär? Får man tycka att ens jobb är jätteviktigt man har tre små barn hemma? Framför allt, får man göra det som kvinna? Och får man tycka att radhus är världens bästa boendeform och fortfarande inte vara helt medelålderstrist? Eller tycka att Idol är en helt ok fredagsunderhållning, för att det inte är mer intressant än att man kan jobba lite samtidigt, eller göra nån av alla de andra saker man inte hunnit?

En kväll innan jag skulle gå och lägga mig kollade jag min jobbmail (en ful ovana jag har), och fann ett av de finaste mail jag nånsin fått i inkorgen, från en kollega som skrivit så fina saker om mig och mitt jobb att tårarna rann nedför mina kinder när jag läste det (till och med Tård blev tårögd när han läste).

 

Åh vad jag är glad för människor som tar sig tid att berömma ibland, att säga nåt snällt. Det betyder så enormt mycket. Och åh vad jag är glad över att få lära känna så många nya roliga kreativa och underbara människor genom livet. Jag ler inombords, och ska försöka göra det oftare på utsidan med. Och jag hoppas som fan att jag ska få fortsätta jobba med att marknadsföra världens skönaste sängar, jag är inte färdig än…

Vi var på besök på Moltas skola tidigare i vår, vilket var en trevlig upplevelse. Skolbänkarna stod inte längre på rad, utan var grupperade i grupper. Varje elev satt i en grupp och varje skrivbord var anpassat efter just den eleven. Mycket har hänt sedan man själv gick i lågstadiet.

 

Senare under våren var vi på utflykt med Moltas blivande förskoleklass (barn, föräldrar och fröknar), och då lekte fröknarna lekar med barnen. Och då slogs vi båda av häpnad över vad det fortfarande är för sånglekar som leks på skolan… "en bonde i vår by, och bonden tog en fru, frun tog ett barn…" osv. Väldigt ur tiden på nåt vis. För det första finns det inte särskilt många "bönder" idag. Och framför allt är det kanske inte så att de TAR en fru. De kanske träffar en fru, eller en man. Dessutom fortsätter sången med att barnet tar en hund, hunden tar en katt, katten tar en mus och musen tar en ost. Och jag gillar inte riktigt liknelsen med att bonden tar en fru och att katten tar en mus. Well. Dags för förnyelse i skolan även här vet jag. Efter den här upptäckten kom jag även ihåg att de i Moltas dagisgrupp läste en juldikt på luciafirandet som handlade om att mamma hade så mycket att stå i inför julen, med all mat som skulle lagas, bröd som skulle bakas och så vidare. Kanske ska även julsångerna anpassas efter ett modernt samhälle?