Kategori: TWUM

Jag vill ut och resa. Det bara värker i magen av längtan efter hela res-känslan. Väntan på flygplatsen, trycket i öronen när planet lyfter, lukten av en nytt ställe och inspektion av hotell-rum, städer, shopping och nya miljöer. Vi skulle behöva det. Få göra nåt bara vi.

 

Överst på vår önskelista står New York och Tokyo och trängs. Båda städer med puls, med shopping, med lyxiga hotell och låååångt ifrån vardagslivet. Tyvärr långt ifrån nån sanning också. Närmare en sanning skulle kanske London kunna vara, dit vi gärna också skulle åka igen, för typ 100:e gången. Dit kan man åka för en kortare tid, vilket skulle passa bättre om man ska lyckas få tag i barnvakt. Ärligt talat så känns resbehovet så starkt för närvarande att jag ibland funderat på om jag ska boka in oss på en hotellnatt på ett hotell här i Västerås. Då skulle man ju åtminstone kunna få några av känslorna, i alla fall om man bor på ett hotell man inte varit på förut. Men vi har inte ens möjlighet till en sån natt som läget är just nu. Och det känns pyton.

 

Som tur är har lillasyster Bettan varit här i några dagar, och låtit oss få en återsmak på det liv vi levde innan barn. Vi har varit ute och käkat restaurang-middagar två gånger den senaste veckan, och båda gångerna dessutom kört trerätters med fördrink och vin till maten. Men det gav mersmak… nån som känner en barnflicka i Västerås-trakten som vill ha jobb några kvällar per vecka och nån helg då och då?

Lite gratis-reklam för min nya arbetsgivare här.

När man ska vara ledig 6-7 veckor på sommaren så är det lätt att falla in i att göra listor med allt man ska hinna med under den lediga tiden (istället för att bara njuta av att vara lediga genom att sola och bada och mysa). Så gjorde även vi (vi är, by the way, experter på detta).

 

På listan den här sommaren stod saker som att renovera badrummet nere, att utrymma kontoret och göra om det till Tett-rum, att få Tett fri från blöjor, Moltas fri från stödhjul och att träna Vila att gå, bland tusen andra saker.

 

Moltas utan stödhjul

Ganska tidigt på semestern hade vi kommit rätt långt med det första målet, nämligen att få Moltas att cykla utan stödhjul. Ett litet mål kanske för alla andra än en 4-5-åring och hans närmaste, men väldigt stort för just dem. Däremot har vi inte underhållit hans cyklande nåt vidare, så han är fortfarande inte ute och cyklar så mycket på egen hand, men vi tror det kommer att ske inom ett par veckors tid i alla fall.

 

Eget rum till Tett

Vi var även hyfsat snabba med att riva ut kontoret och att ställa in Tetts säng där. Det är fortfarande en del rester från kontoret där, i form av tidskriftssamlare i mängder, men resten av kontoret, och våra arbetsplatser, är inflyttade och dolda i vårt sovrum. Vi är mycket nöjda, och även Tett som fått ett Nalle Puh-rum att sova gott i om nätterna. Och vi har fått ett gästrum igen, där gästerna får lugn och ro (så mycket lugn och ro man kan få granne med två vilda kids, eftersom Tett flyttar in till Moltas igen när vi har natt-gäster).

 

Blöjfri 2-åring

Tetts blöjfrihet har vi varit ganska uppgivna med från början, då han för det mesta storvägrar både toalett och potta. Men några gånger under sommaren har han faktiskt själv bett om att få gå på pottan, och till och med klarat av några kissningar på den. Även om de utanför pottan är betydligt fler. Så nu har vi gett upp och skjuter fram just det här målet till nästa sommar.

 

Självgående 1-åring?

Och Vila då? Hon är världens charmigaste tjej, men har trots sina 14 månader inga planer på att gå själv. Hon går med gåvagn, vilket är ett framsteg, och runt möbler, men vi ser inte riktigt att hon kommer att vilja gå utan stöd än på ett tag. Vilket blev en liten miss i planeringen med dagis och allt, eftersom tanken var att hon skulle börja på ur-och-skur-dagis den här veckan, vilket kan vara lite svårt när man inte kan gå. Men som tur är går planer att ändra och Vila får börja som planerat nu i veckan, men gå en extra lång inskolning. Och vi håller tummarna för att hon lär sig gå under tiden.

 

Ett ogult och o-furu-igt badrum

Strax innan födelsedagarna nu i augusti tog vi dessutom tag i det stora projektet att renovera badrummet nere. Fusk-renovera får man väl kalla det, vi har bytt ut dörrar, badrumsskåp, dusch-kabin och målat väggar, rör och tak. Men oj vilken förbättring. Och trots att man står där och svär på sig själv när man är mitt uppe i projekten så är det rätt skönt när de är avklarade. Nu har vi ju t ex ett halvfräscht badrum att gå in i istället för ett helsunkigt som förut.

 

Och vi har faktiskt, förutom alla projekt, även hunnit mysa, bada och vila en hel del. Vi har sovit till tio på förmiddagarna och vi har hunnit med en massa barnvänliga dagsutflykter. Och en lite längre utflykt till norrland. Vi hade även planer för Öland, vår sista semestervecka, men vi ställde in det och det känns helt rätt, nu är vi betydligt mer redo och förberedda för den här veckans början av nytt jobb och dagis och allt.

 

Hoppas ni också haft en bra sommar!

Det är bara att erkänna, jag är en sucker för udda saker som bryter den trista vardagen. Och för människor som kommer på roliga saker. Särskilt om de samtidigt förskönar omgivningen och tillvaron.

 

Jag har tidigare skrivit om rondell-hundarna. Kanske inte alltid så förskönande, men kan inte låta bli att imponeras av människor som engagerar sig i knasigheter. Som att bygga hundar i rondeller.

 

Den "nya" trenden med att stick-klottra förskönar däremot enbart (tycker jag). Har än så länge inte sett en enda stickning som inte livat upp. Fula stålstänger inlindade i mjuka, vackra, coola stickningar lite varstans, jag bara älskar det. Att engagera sig så mycket i en trend att man lägger ner den tiden det kräver att skapa dessa konstverk kan inte vara annat än beundransvärt. Tack alla ni som gör min vardag lite roligare. Och vackrare.

För några veckor sedan var vi i Lidköping och fotade min sista Mac One-katalog (kanske, vem vet…). Vi hade fantastiskt väder och passade på att fota så mycket vi bara orkade och hann med, med varning om att sämre väder var på gång. Jobbade ca 20 timmar per dygn, men hann då även klart på tre dagar istället för inplanerade fem.

 

Moltas fick inte vara med som barnmodell den här gången (för sin mamma och pappa, trots att han var efterfrågad), men vi hade hittat en annan jättesöt pojkmodell som gjorde jobbet galant. Han fick ett extra plus i kanten av mig när han i en konversation med den manlige modellen berättade att han tyckte att jag var så cool att han nog skulle fråga chans på mig. Han kom inte så långt men kramades gärna när fotodagen var slut :o)

 

Fantastiska miljöer och duktiga medarbetare är orsaken till att vi precis gjort den bästa katalogen någonsin. Jag är så jävla stolt, och bara längtar tills jag får visa upp lite bilder för er. Tyvärr dröjer det några månader… Och det är med flera tårar i ögat som jag nu lämnar över slutjobbet med katalogen i någon annans händer. Må den skötas så som den ska, och må Mac One få fortsätta växa i samma takt, och bli det jag nu varit med och försökt bygga det till. Jag kommer att sakna att jobba med Mac One så himla mycket. Men har en stark känsla att Hästens kommer att göra vad de kan för att fylla min saknad ;o)

Bröllop har inte direkt duggat tätt i vår kompiskrets, men för några helger sedan så var det äntligen dags för ett, när Sara och Andreas blev man och fru på Läckö slott. Och det var ett bröllop jag väntat länge på. När jag lärde känna Sara för snart 18 år sedan, var bland det första jag fick veta om henne att hon skulle gifta sig på Läckö slott den dagen det blev dags för bröllop :o)

 

Vi kom ner till Lidköping dagen innan vigseln, på fredagen. Vi njöt till fullo av lyxen att barnfria få sova två nätter på hotell. Vi avnjöt den fantastiska fisksoppan på Sallys uteservering (rekommenderas varmt för de som har vägarna förbi Lidköping, jag har ätit den tre gånger under kort tid och bara älskar den lika mycket varje gång), drack ett par glas vin och tog en skön kvällspromenad. Det regnade ilsket hela kvällen och vi höll tummarna för att vädret skulle bli bättre till dagen därpå, bröllopsdagen.

 

På lördag morgon tog vi sovmorgon, och hade ställt klockan så att vi skulle hinna med en sen hotellfrukost. Jag hade vaknat tidigt och sett en molnig himmel, men när det var frukostdags hade himlen blivit bröllopsvänligt klarblå och solen sken som aldrig förr. Efter frukosten gick vi en sväng på stan och hann med att stoppa i oss den obligatoriska Roma-lunchen innan det var dags att börja göra sig bröllopsfin och ta sig ut till Läckö slott.

 

Väl där mötte vi upp alla andra finklädda gäster, och hälsade på alla och gick in och satte oss i kapellet för att vänta på huvudpersonerna. Och det var ett fint brudpar må ni tro som vandrade in till bröllopsmarschen. Och trots att bruden var mer lyckligt fnissig än rörd, så hade jag allt svårt att hålla tårarna borta under vigseln. När paret blivit man och fru promenerade alla ut ur kyrkan i takt till härliga trummor. Sedan följde riskastning, fotografering och bröllopskyssar i massor, innan vi gäster åkte vidare till Tolsjö bygdegård för middag och fest.

 

Brudparet och dess följe stannade kvar på Läckö och blev fotograferade, och vi gick tipspromenad, drack bubbel och åt jordgubbar och minglade i väntan på dem. När de anlände minglades det lite till innan det var dags för middag, som bestod av en god buffé. Middagen hade pauser för tal om kyssar, dåligt lokalsinne, möhippa, svensexa och äktenskapsråd, bland annat. Vid midnatt serverades bröllopstårtan och sen följde bröllopsvals och disko hela natten. Vi höll ut till kvart i tre, då antalet danssteg, glas med vin och obekväma skor tagit ut sin rätt, och vi tog en taxi hem till hotellet igen. Taxin delades med brudgummens vinfnissiga mamma och hennes man, och vi hade en rolig bilfärd tillbaka till stan med många skratt.

 

Framme på hotellet var vi upprymda av glädje, trötthet och vin, och kom oss inte till sängs förrän strax innan fyra. Då ställde vi klockan så sent som vi kunde för att hinna med hotellfrukost dagen därpå innan den stängde. Väl där möttes vi av många likasinnade, det vill säga dagen-efter-trötta bröllopsgäster som kom springandes till frukosten i sista stund innan stängning, glada men trötta. Klockan 12 var det bröllopsfika på hembygdsgården och sedan begav vi oss hem mot Västerås igen, till våra tre gosingar där hemma, som det varit så skönt att vara ifrån i ett par dagar, men som det var ännu mysigare att komma hem till.

 

Sara & Andreas – kramar och tack för att vi fick vara med på er dag, och all lycka som man och fru Westberg!

Jag kan väl inte påstå att jag varit neutral i frågan här hemma om vilken sorts dator som är den enda rätta. Nu har jag dessutom fått en medhållare i allra högsta grad efter att även Tård blivit bästis med en Mac. Så när vi häromdagen hade lite problem att få igång en film till Moltas på en av våra gamla bärbara pc-burkar så småsvor vi väl lite båda två om hur kasst detta Windows nu är. Varpå Moltas helt sonika trycker ur dvd-skivan ur datorn (när vi väl fått igång den) och säger "jag vill se filmen på en sån dator med ett äpple på istället".

 

Hm, var det förbjudet det där med reklam för barn?

Ha, ha. Inte utan att man måste skratta. Både åt händelsen, journalistiken och artikeln. Läs artikeln här.

Jag har ofta fått höra berättelser från mina föräldrar och andra i min närhet om hur envis jag var som barn (tur att sånt växer bort med åren ;). Mitt motto (enligt dem) var "det ska gå"! Och då spelade det ingen roll om det var en barbiesko som skulle kläs på en fullstor docka eller om det var något mer omöjligt uppdrag.

 

Jag har hela tiden tagit för givet att deras berättelser varit överdrivna (vilket jag fortfarande gissar att de varit, eftersom min mamma har en benägenhet att överdriva saker lite smått ;). Men jag börjar nu misstänka att det ligger lite sanning i deras berättelser i alla fall då Tett allt oftare försöker sig på omöjligheter. Det kan vara allt från att få in en jättegubbe i en pytte-traktor eller att få in en stor kanot genom en för liten helikopter-dörr. Och när man säger till honom att det inte går så svarar han bara "jo, det går". Och sen ill-skriker han och försöker i oändlighet. Förbannad och otröstlig. För "det ska gå"!

 

På bilden här håller han på med senaste uppdraget, nämligen att få in kanoten i helikoptern. Anledningen till att jag börjar tro på mina föräldrars berättelser om mig är att jag lider så med honom. Medan Tård berättar för Tett att det faktiskt inte går så försöker jag så gott jag kan att hjälpa honom att lyckas med sitt uppdrag. Så sitter vi där tillsammans och försöker hitta en lösning att få in kanoten i helikoptern. För visst fan måste det väl gå, på nåt sätt?

Om någon frågat mig för dryga 10 år sedan vem som var min favoritförfattare så hade jag utan tvekan svarat Danielle Steel. Danielle Steel är en kvinna som sprutat ur sig böcker i högre tempo än Persbrant fått läsa nya manus för Beck-filmer (och det vill inte säga lite).

 

Jag packade nyss ner alla mina Steel-böcker och skickade upp dem till min syrra som nyss flyttat hemifrån. Det blev min inflyttningspresent till henne, ett 30-pack Steel-noveller på engelska. Då har hon att göra ett tag om hon blir rastlös när hon bara har sig själv att tänka på.

 

Steels 71:a novell kom ut för ett tag sedan. Jag slutade läsa när hon var uppe i hälften, sen föll Danielle i glömska för mig, och jag kom inte ihåg henne förrän nu när jag sprang på min kartong med Steel-böcker. Och jag blev lite sugen på att läsa hennes böcker igen, men är rädd att jag kommer att bli besviken. Jag kom ihåg böckerna som lättlästa, sorgliga och väl researchade.

 

Men oavsett om jag kommer att läsa hennes böcker igen (eller fortsätta läsa de som kommit ut under de senaste tio åren) så kommer jag i alla fall alltid att se upp till henne. Hon som har yrket jag vill ha och har tjänat de pengarna jag så gärna hade tjänat, just på att skriva böcker. Hon har 570 miljoner kopior av sina böcker tryckta och hon finns i 47 länder och kan läsas på 28 språk. Jag vill också…