Kategori: TWUM

I det här bildspelet finns ganska många roliga och smarta reklamkampanjer på bussar.

/>

Här lite smaskiga köttbullar med bulgur i.

4 portioner:
500 g nötfärs
3 dl okokt bulgur
2 äggvitor
2 msk vetemjöl
2 msk paprikapulver
2 tsk kanel
2 tsk malen koriander
2 tsk kummin
2 tsk cayennepeppar
2 msk citronsaft
en stor knippa färsk koriander, hackad
1 gul lök
6 vitlöksklyftor, pressade
2 tsk salt
2 tsk svartpeppar

Tomatsåsen:
2 msk olivolja
2 vitlöksklyftor, pressade
1 gul lök, finhackad
1 röd chili, finhackad
2 msk tomatpuré
2 burkar krossade tomater
två nypor socker
salt och peppar

Tillbehör:
Tortilliabröd
Naturell lättyoghurt

Blanda allt utom köttfärsen. Knåda sedan i färsen i kryddblandningen och forma stora köttbullar. Stek köttbullarna i ugnen ca 10 minuter på 200 grader. Under tiden fixar du tomatsåsen. Fräs vitlök, lök och chili i oljan. Tillsätt sedan tomatpuré, krossade tomater, socker, salt och peppar.

När köttbullarna är färdiga lägger du dem i tomatsåsen och låter dem puttra på svag värme i 30 minuter. Servera sedan i tortilliabröd med sallad och yoghurt (På bilden hade vi istället pitabröd vid sidan om).

Tidigare recept hittar ni här >>

Det kommer folk som blir så galet bra på ganska tråkiga saker att de plötsligt känns intressanta igen. Det här är lite mer avancerat än svanen och vargen och sånt man höll på med i lågstadiet.

/>

Vad man än gör har att göra med beslut man fattat vid något tillfälle. De flesta beslut man tar har kanske ingen större betydelse i livet, medan andra påverkar livet desto mer.

 

Vi tog ett beslut för åtta år sedan drygt om att flytta från Lidköping till Stockholm. Det resulterade i en massa nya vänner, nya jobb och inget någon av oss har ångrat en dag sedan beslutet togs.

 

Vi tog ett beslut för fem år sedan att vi ville bli fler i familjen. Och för drygt fyra år sedan kom Moltas. Det resulterade i mindre sömn, mindre tid för varandra, mindre nöjen, ont om pengar och en oändlig massa kärlek och glädje. Antagligen det beslut vi tagit som alltid kommer att vara det största livsförändringsmässigt.

 

Nu ganska nyligen, eller ja, för drygt ett år sedan, tog jag någonstans beslutet om att jag skulle fortsätta jobba direkt efter sommaren efter vårt tredje barn fötts. Ett beslut jag känt varit det enda rätta. Ända tills när jag började jobba. Kanske var det inte en så bra idé. Särskilt inte med tanke på att jag gick in i slutfasen av en årskatalogproduktion och att både min projektledare och min chef hunnit sluta under de stackars månader jag varit föräldraledig (2,5 månader). Det som återstod var ett stort kaos och jag tittade ofta på lilla Vila och undrade vad i hela fridens namn som flög i mig när jag tänkte att jag hellre skulle jobba än vara hemma med henne.

 

Men nu är värsta stormen på jobbet över, och när jag hör hur grabbarna trotsar och försöker tänka mig in i hur det varit om jag varit hemma ensam med dem och Vila under hösten, och Tård varit borta 12 timmar om dagen. Nä, då hade nog risken varit större att jag skulle gått under än vad det var i ett jobbkaos. Och jag tänker att kanske var beslutet vi tog inte så dumt ändå. Jag hoppas bara att Tård orkar känna att det var rätt beslut med, han som nu varje dag ska ta hand om tre barn själv medan jag är borta 12 timmar om dagen… i åtta månader till!

Satt och kollade igenom gamla bilder för nån vecka sedan, och hittade den här som lite lätt visar min kärlek för en viss grupp. Nån som kan gissa vilken? 🙂

Jag tittade på Vila idag när hon låg och sov i soffan. Tittade på hur hon log i sömnen, hur hon rörde sina läppar i drömmen och fascinerades över hur lik sina bröder hon är. Ena sekunden lik Moltas, nästa Tett. Trots att hon egentligen inte är särskilt lika nån av dem. När jag tittat på henne ett tag till förstod jag – hennes likhet med sina bröder hade inget med utseende att göra. Det låg helt i betraktarens ögon – mina – och hade till allra största del att göra med hur mycket kärlek jag känner för de här barnen. Så jäkla obeskrivbar. Bara så mycket kärlek.

När jag satt på Dabus och jobbade till tre på nätterna för nästan tio år sedan, så hade jag aldrig trott att jag nånsin skulle jobba mer än vad jag gjorde just då. Det har jag tyvärr gjort, och hösten 2007 har nog slagit alla rekord. Det har varit en överjävlig höst jobbmässigt. Nån på jobbet jämförde att föda fram en katalog med att föda barn. Samma härliga känsla på nåt sätt. Det har inte varit det minsta härligt. Tänk liksom att ha en två månader lång förlossning. Trots att jag såklart är stolt över det allra vackraste katalogbarnet nånsin så vet jag liksom inte om det var värt det. Skulle jag tvingas uppleva en sån här höst till så kommer jag aldrig att jobba igen. Och inte att känna igen mina riktiga barn, eftersom jag knappt träffat dem på hela hösten.

 

Nu är hösten 2007 över. Jag vet att januari 2008 kommer att bli rätt hemskt också, just vad gäller jobb. Men sen har jag en förhoppning om att det ska bli bättre. Jag är ju optimist nånstans.

 

2007 har dock inte bara varit dåligt och jobb-igt. Det har varit bra med. Jag älskade att få börja jobba igen i januari efter en 8 månaders lång mammaledighet. Och i somras fick vi världens vackraste flickebarn nånsin, vår söta söta Vila. En Vila som ler så fort man tittar på henne, som kikar på sina storebröder med stora ögon och bara gurglar och skrattar glatt. En Vila som får sina storebröder att smälta och släppa allt de har bara för att gå fram och krama och gosa på henne. Eller ge en hård bil eller två till henne. 2007 har också varit året då Moltas och Tett börjat på ett fantastiskt dagis med lika fantastiska fröknar, när Moltas börjat fantisera om tidsmaskiner och Tett lärt sig säga fler ord än vi hinner lära honom. Och det var året som hela familjen började med en härlig resa till Thailand.

 

Jag tror att 2008 kommer att innehålla mycket jobb med. Kanske inte riktigt på samma hysteriska vis som under föregående år, men i grunden så gillar jag ju faktiskt att jobba. Vissa skulle antagligen kalla mig workoholic, och jo, jag skulle inte ha så många argument emot (för ovanlighetens skull). Och jag tror att 2008 kommer att innehålla en del jobb, men kanske lite roligare och lite mer givande än tidigare. Jag hoppas också att året bjuder på lite utbildning av spännande slag, lite lottovinster och glada och nöjda kids. Och mer tid med familjen, härliga barnfria weekends med min äkta man och massa roliga partaj och roliga happenings. Och visst finns det chans för det. Vi är redan inbjudna till ett bröllop under nästa år och vi firar själva tio år tillsammans i november. Det är en bra start. Och bra starter mynnar ofta ut i vinst. Dessutom har det här året slutat fantastiskt bra med en rolig jul och ett fjälligt nyår. Hoppas ni också får ett bra slut och bra starter och ett bra 2008. Gott nytt år på er önskar jag och resten av familjen!

Jag har funderat. Vad är det som gör en riktigt god jul just riktigt god? Är det maten? Är det julklapparna? Kanske allra mest sällskapet?

I år har vi firat en ganska klassisk jul på många sätt. Julklappar, tomte (Västeråshjältarna lyckades med sitt uppdrag), risgrynsgröt, julmat, Kalle Anka, glögg och allt sånt ni vet. Men utan att jag egentligen vet varför så blev julmusiken av nån konstig anledning (undertecknad var inte involverad i beslutet) utbytt mot Dr Alban, julgodisbaket löpte amok och mynnade ut i alldeles för många hundra gram choklad och nästan lika mycket smör och grådde, och istället för påklädning av granen och skinkmacka dan före dopparedan så blev det tacogratäng, chips, en galet stor flaska vin, könskamp och hysteriska gapskratt.

 

Det sägs att det blir så bra som man gör det. Och då måste jag bara få säga att i år så gjorde vi det extraordinärt bra.

 

God jul i efterskott till er alla. Håller tummarna för att er jul har varit lika god och galet skoj som vår (och för att våra kommande jular kommer att bli lika skoj som den här)!

Till Moltas Shrek-kalas satt vi och kollade runt på tårtor för att få inpiration till en Shrek-tårta. Hur resultatet blev har ni ju sett (inget att skryta med tyvärr). Men det finns ju fantastiskt fina tårtor som man bara vill göra. Teman man bara vill ha på sina barns kalas för att det vore så kul att göra en sån tårta. Som de jag har på bild här ovanför, är de inte helt fantastiska så säg?

 

Men så till problemen: för det första så skulle jag antagligen inte klara av att baka några av de tårtorna. Jag har det liksom bara inte i mig. Kanske om jag skulle öva mycket, men jag skulle aldrig lägga den tiden. Och sen så gillar jag inte ens tårta. Och där är det andra problemet. Folk verkar inte äta tårta längre. Det är liksom en tradition som verkar dött ut helt och hållet. Vi har varit på en mängd barnkalas de senaste åren, och inte på ett enda (utom våra) har det serverats tårta. Varför? För att barn inte äter tårta nuförtiden. De kanske smakar en ynka liten bit för att den ser god ut, men de är få som äter upp. Nä, istället serveras glass och kakor av olika slag. Och jag håller med barnen, det är ju så mycket godare med glass än med kakor. På dagis när man ska fira kalas har ingen tårtor längre, alla bjuder på glass eller något annat. Varför? Barnen äter inte tårta där heller. Jag och min man kom efter vårt senaste kalas nu fram till att det nog var vårt sista tårt-kalas. Hädanefter blir det glass och kakor eller något annat gott. Men ingen tårta (förutom pannkakstårta då möjligen som fortfarande gillas av alla). Synd, det är ju kul att hitta på roliga tårtor att göra ju…

 

Vad tror ni? Är tårtor förevigt dödsdömda? Eller kommer nästa generation efter vår (eller våra barn) börja tycka om tårtor igen?

Vi har varit på konsert igen. Den här gången var det Lasse som fick underhålla oss ett tag. Lasse med sina deppiga texter, sin irlands-inspirerade musik och sin mjuka röst. Lasse med förbandet "Abalone Dots" som underhöll en halvtimme innan huvudpersonen själv ändrade scenen. Lasse, Lasse, Lasse, som publiken skrek mellan varje låt. Lasse som inte är det minsta Lasse för mig, utan bara, helt enkelt, Lars Winnerbäck. Lars Winnerbäck som får mig att gråta, rysa och sjunga med.

 

Jag har sett Winnerbäck live en gång tidigare. Det var för ganska många år sedan och den konserten var betydligt mer lättsam en den vi var på nu. Det var mer lättsam sång, mer lättsamma textfraser och det var en utomhuskonsert i sommarvärme.

 

Kvällens konsert är i slutet av november. Det är kallt, det är mörkt och det är deppigt. Det passar perfekt till Daugava-konserten som Lars bjuder på. Den är dyster, åh så dyster, men passar mitt sinnelag som handen i handsken.

 

Daugava-skivan är inte min favorit av Winnerbäcks alster. Men den innehåller några favoriter: "Om du lämnade mig nu", "En tätort på en slätt", "Tidvis" och "Vad är det som bekymrar Sara Wehn". Vi bjöds på alla utom den sista, inklusive alla andra låtar från skivan. Och det är väl det som ger konserten ett litet minus, att den innehöll en sådan Daugava-majoritet. Men i slutet visar Winnerbäck sig från sin allra finaste sida, och sjunger sånger som "Du hade tid", "Hugger i sten" och "Hjärter dams sista sång". Han pratar och skämtar, och utan att be om det blir det en härlig allsång i Västeråshallen. Men inte allsång á la Skansen. Nä, allsång á la Winnerbäck, med tårar i ögonen och mörker. Och kärlek.

 

Tusen tack till mamma och pappa som tog oss med på konserten, och tack Lars för en deppig kväll på allra vackraste vis.