Kategori: TWUM

Ohoy vilken sommar! Sol varje dag och inte ett regnmoln i sikte. Nästan så att man får svårt att hitta på saker att göra i solen (för oss som fortfarande är lediga vill säga). Här är några av de saker vi spenderat dagarna med att göra hittills i sommar:

Vattenkrig

Vattenkrig är alltid kul. Ja nästan i alla fall. Kriga med vattenpistoler eller var lite mindre krigiska och använd vattensprutor (men vad hjälper det när sonen springer omkring och viftar med fingrarna och säger "pang"?). Ett tips dock – kriga inte mot såna som kör ful-knep som att stänga av vattnet i huset (efter att ha fyllt upp vatten till sig själv) eller som att stå på balkongen och hälla hinkvis med vatten över de som kommer ut genom dörren (dvs såna som min pappa).

Vattenboll

En mycket rolig leksak från BR. En boll man fyller med vatten och sedan sätter timer på. Bollen kastas sedan emellan deltagarna, och vips, när timerns tid är ute öppnas bollen och vattnet splaschar ut på den som fångar den vid fel tillfälle. Ett minus för leksaken är att timern låter annorlunda i slutet, precis innan den ska öppnas, därför kan man, om man spelar lite ojust och fuskigt, invänta precis rätt tidpunkt för att kasta ifrån sig bollen för att vara säker på att undkomma vattnet.

Vattenspridar-kubb

Ställ helt enkelt upp en vattenspridare bredvid kungen, och ha som regel att de som kastar inte får vänta ut strålen. Man blir garanterat dyngblöt, men roligt är det!

Ogräs-rensning

Att rensa rabatter är kanske inte den roligaste sysselsättningen, men faktiskt oväntat rogivande. Rensa tröjlös och du blir garanterat brun på ryggen (men glöm inte solskyddsfaktor)!!

Gräsklippning

Inte heller så kul kanske, men förbränner i alla fall lite av sommar-ölen om du kör med en handjagare. Har du en motordriven variant så se till att ha en mp3-spelare med bra lurar och se det som en skön stund att få lyssna på musik alldeles för dig själv. Ett plus är att nyklippt gräs ju faktiskt luktar sjukt gott!

Ikea-besök

Faktiskt inget jag egentligen rekommenderar någon att göra en solig dag, men som vi tyvärr ändå ägnat många av dem till den här sommaren. Ett plus för Ikea-besök just på soliga dagar är att man slipper värsta trängseln. Som tur är så är inte alla så dumma att de ödslar av Sveriges få soldagar på att shoppa.

Gå på djurpark

Att åka och titta på fina djur är alltid trevligt. Däremot inte att rekommendera att välja djurparken den allra varmaste dagen, då djuren ofta blir slöa och gömmer sig när det blir för varmt (trots att det är djur som borde vara vana värre värme än den svenska sommarvärmen kan man tycka).

Äta glass

När det är varmt behöver man svalkas. Och vad svalkar bättre än en god glass?

Bada

Den mest självklara sysselsättningen för en solig dag såklart. Ett svalkande dopp är aldrig fel, och om man är flera är det alltid kul med vattenlekar av olika slag.

Sola

Inte heller en så oväntad syssla när solen skiner. Att ligga med en god bok på en skön sandstrand eller en stekhet klippa och känna solens strålar träffa och färga ens hud. Mmmm. I alla fall en av mina favoritsysselsättningar på sommaren.

Gå på utomhuskonsert

Det finns få konserter som är så bra som utomhuskonserter på sköna sommarkvällar. De konserter jag minns allra bäst är utan tvekan de som varit utomhus. Så även den här sommaren. En alldeles lagom varm kväll med lagom mycket folk lyssnade vi på en alldeles fantastisk Sting på Stockholms Jazzfestival. Mmm…

PS. Jag har säkert missat en massa självklara sommarsysselsättningar. Vilken är din favoritsyssla en solig dag? Vissa av de saker vi ägnat oss åt kanske kan tyckas vara helt befängda. Och ja, ni får tycka att vi verkar ha haft alldeles för många lediga soliga dagar i sommar. Men vi har åtminstone haft jäkligt kul!

I morse ringde klockan ännu tidigare. Klockan halv sju var det dags att kliva upp för att sitta vid frukostbordet klockan 7.00 på Månskensvägen. Efter en god frukost och en liten fotosession för en släktbild på hela Tårds släkt så drog vi hem till Dagsverksvägen för att börja det hårda jobbet med att få ner allt tre våningar utan hiss, pjuh! Karin och Erik kom och hämtade upp Tård och åkte för att hämta upp lastbil och släpvagn. Vi andra som var kvar började bära ner grejor, och Ove (Tårds morfar) kom med sin släpvagn som vi började packa med direktiv från Kjell (Tårds pappa). Den fylldes snabbt med kartonger och när Tård kom tillbaka med lastbilen började packandet av den. Karin och Erik hade åkt iväg för att tömma förrådet i släpvagnen. Jag, Björn, Daniel, Tård och Tårds mamma sprang upp och ner för trapporna som galningar. Usch vad det var jobbigt. Tårds mormor och morfar höll koll på Moltas som gärna ville vara med och springa upp och ner för trapporna med, men som tur var lyckades de avleda honom rätt så bra. Karin och Erik kom efter ett tag och fyllde på släpvagnen ännu mer. Det konstaterades att det nog skulle behövas en vagn till, men vi packade på så gott vi kunde i det som fanns så länge och hoppades på att slippa.

Glasspaus
När Karin och Eriks vagn var så gott som färdigpackad så tog vi en välbehövlig glass- och dricka-paus. Kanske inte bästa planeringen att göra en flytt och bära kartonger som besatt på årets varmaste dag… hm… Efter pausen drog Karin och Erik mot Västerås med sin bil och släp, och morfar Ove hängde på med sin bil med släp. Vi andra stannade kvar och fyllde upp lastbilen det sista och fick fixa ytterligare en vagn för att få plats med det allra sista.

Mot Västerås
När alldeles för många timmar av bärande var över satte jag mig i brorsans BMW och drog mot Västerås. Brorsan körde lastbilen och Tård körde volvon med Tett och Björn som sällskap, och i peugeoten åkte Tårds pappa, mamma, mormor och Moltas. Jag spelade hög musik i bilen och trött som sjutton var jag så glad så glad att vi inom en timme skulle ha alla våra grejor i huset i Västerås (eller i alla fall i bilar och lastbilar utanför). Jag ringde till Karin på vägen och skulle be henne sätta in tacogratängerna i ugnen och fixa sallad, men i onödan eftersom Karin stod och hackade sallad som bäst när jag ringde. De hade tömt sitt släp och påbörjat att tömma Oves. När jag anlände till huset sedan först i täten så stod middagen uppdukad och klar och vi började med att äta. Sen dök alla upp eftersom och tog sig lite mat, och Karin och Erik sa hej då och åkte hemåt Stockholm igen för att lämna tillbaka vagnen och köra aerobicspass (hur man ens kan komma på tanken efter att ha burit kartonger hela dan, pjuh).

Vagnstömning
Efter den välbehövliga matpausen gjorde vi ett ryck igen och bar in alla grejor från släpvagnar och lastbil. Jag stod inne en del och försökte reda upp hur allt skulle ställas, och för att få fram en kaffebryggare, kaffe och muggar till de tappra arbetarna. Det gick över förväntan och kort senare hade vi kaffe efter maten. Tömningen av vagnar och lastbil gick bra så när som på vår säng som ställde till det så att vi fick montera isär nästan hela trappan för att få upp den. Och trots det var det inte så lätt som man hade hoppats (inte ens fast vi skruvade isär den ganska så direkt (när vi skulle ha ut den ur lägenheten försökte vi få ut den ihopskruvad i en timme innan vi gav upp och skruvade isär den)).

12 timmar senare
När allt till slut var inpackat och alla åkt tillbaka till Stockholm med släpvagnar och lastbilar, utom vi i familjen och Björn, så hade klockan hunnit bli åtta på kvällen. 12 timmars flytt hade det varit ganska bra precis, och vi slog oss ner i soffan med lite hämtmat (pizza/sallad eftersom vår nya favvorestaurang till vår stora sorg hunnit stänga sedan igår och bytt ägare). Pust vilken dag. Undrade om vi skulle ta oss ner för trappan imorgon pga träningsvärken. Men trots alla krämpor så kände man sig uppriktigt jätteglad i själen. Nu var vi här. I vårt fina radhus i Västerås. Med vår fina altan och vår lilla gräsmatta. Med bilen utanför dörren och med ett varsitt rum till barnen och ett till datorerna. Man kan ju aldrig så noga veta, men det känns inte som att man kommer att sakna Stockholm så himla mycket, inte när vi har det här.

"Ahh, vilket härligt väder det har varit den här sommaren!" Säger någon efter en månads stekhetta med 30 grader i skuggan.

Men jag håller inte med. Tacka vet jag 15 grader, gärna blå himmel, och friska vindar. Då kan man knata ut i bara jeans och en t-shirt, men slipper bli slö, hängig och mosig i huvudet som man blir av "toppenvädret".

Tänk er känslan att stå i fören på en båt med friska havsvindar vinande runt huvudet och bara andas djupa andetag. Ahhh… finns det något mer uppfriskande. Eller att få kura in sig i en tjock myströja och en filt på balkongen en lite kylig höstkväll. Mmmm… vad mysigt.

Hädanefter tänker jag kalla 13-18 grader och växlande molnighet för fint väder. Allt annat är för varmt eller för kallt.

Jag är en sån där kluddare. En sån som så fort papper och penna finns framför mig sitter och skriver mitt namn, gör hjärtan, skissar och ritar en massa fåniga saker. Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men så häromdagen så fick jag syn på vårt kylskåp från parkeringen utanför huset (man ser rakt in i vårt kök från parkeringen). Där hängde en lapp som det stod "Ullis hjärta Tård" på. Och då reagerade jag över att det inte såg så snyggt ut. Rätt så barnsligt till och med. Inte så att man kan tro att lappen är skriven av en gift snart 32-årig tvåbarnsmamma med volvo och radhus direkt…

Jag hjärta dig

…så jag undrar, hur kan det komma sig att man blir vuxen på vissa sätt och inte på andra? Varför sitter man fortfarande och kluddar som man gjorde i mellanstadiet? Varför skriver man "Ullis hjärta Tård" på lappar när man varit ett par i snart åtta år? Och varför tycker man fortfarande att det känns speciellt att skriva "Ulrica Wennerborg" om och om igen på samma sätt som det gjorde när man testade om nån killes efternamn passade ihop med ens eget förnamn när man var i nedre tonåren, när man nu på riktigt bär drömkillens efternamn och är gift med honom sedan två år tillbaka? Jag har inget bra svar. Kanske beror det på att jag fortfarande känner mig lika nyförälskad. Eller så är det helt enkelt så att det känns rätt skönt att få vara barnslig ibland, oavsett på vilket sätt. Det kanske behövs mitt i allt vuxen-kaos. Oavsett vad så har jag inte tid att skriva längre. Nämligen dags att tömma tvättmaskinen, ta hand om barnen, diska och ha vattenkrig i trädgården! Tjing!

Igår kväll på väg tillbaka till Stockholm kom vi fram till att det vore skönt att packa även de sista kökskartongerna innan vi gick och la oss, så vi ringde Tårds mormor och morfar och tiggde frukost till idag. Och det fick vi såklart, så klockan åtta satt vi vid frukostbordet på Månskensvägen och åt god frukost.

Efter frukosten gick vi hem och Tård lassade bilen med målarprylar och jag packade ur kyl och frys medan vi väntade på Karin och Erik som skulle komma och måla med oss. De dök upp ganska snart och fyllde upp sin bil med blommor och andra kartonger innan vi begav oss mot Västerås.

Målning för fulla muggar
Karin & Erik satte igång direkt med att måla rummet som ska bli kontor som var färdigtejpat (efter husesyn såklart) och jag fortsatte tejpa vardagsrummet. Tård gav sig iväg för att hämta Björn vid tåget, och snart var vi fem personer som slogs om penslar och rollers. Men oj vad fint det blev. Karin och Erik som är vana hantverkare efter stordåden i sin lägenhet började så smått hinta om att det nog skulle bli tre strykningar för att täcka tapeten, men vi ville inte så gärna lyssna på det. Två gånger är jobbigt nog att måla så stora ytor…

Efter första strykningen så började det kurra i magarna (trots att vi gjort vårt bästa för att fylla dem med smågodis under målningen), så vi gav oss av mot den lokala restaurangen för lunch. Menyn bestod överraskande nog inte av pizza och fläskfilé´óscar med pommes frites, utan av smarriga sallader, pastarätter och hemgjorda hamburgare. Wow vilken restaurang fem minuter från hemmet, vi kommer garanterat att bli stammisar…

Fem målare blir sex
Lagom till kaffet efter maten dök Daniel upp som också skulle vara med och flytta imorgon. Och idag att måla såklart. Han var dock lite nervös över att missa fotbollen och undrade nog hur man kunde välja att renovera och flytta precis under fotbolls-vm (dvs vara utan radio och tv i huset). Vilket fotbolls-vm undrade vi (jorå, vi har faktiskt sett ett par matcher, men inte mer än så).

Under andra strykningen då vi var sex stycken som hjälptes åt konstaterade Karin och Erik att det skulle bli en tredje strykning. Vi andra protesterade men vi hade lånat in bra arbetsledare så de skickade iväg Tård på jakt efter en 10-litersburk med färg till. Han blev borta ett bra tag eftersom Bauhaus hade slut på färg (ja, det är sant!). Vi hade lagom hunnit måla klart tills han var tillbaka, och vi klädde om för att bege oss ner på stan och titta på fotboll på storbildstv på nån krog medan vi väntade på att färgen skulle torka inför nästa omgång. Jag, Tård och Tett stannade hemma en stund längre så jag hann laga klart taco-gratängerna som ska bjudas på efter flytten imorgon.

Portugal slår England och en tredje strykning
Sen mötte vi upp de andra nere på stan som satt som på nålar och hejade på England som mötte Portugal (tror jag). Tyvärr gick det inte som de ville och Portugal vann i straffar. Till och med jag tyckte att matchen var lite spännande. Men mer spännande tyckte jag det skulle bli att få se om färgen täckt så mycket att vi skulle slippa måla en tredje gång när vi kom tillbaka. Vi tyckte nog att det täckt tillräckligt bra, men Karin och Erik satte oss alla i jobb i en tredje strykning. Och oj vad mycket bättre det faktiskt blev. Nu har de allt ställt till det Karin och Erik i att vi alltid kommer att behöva ha dem med när vi ska renovera 😉

Sent gav vi oss hem mot Stockholm igen när väggarna var tillräckligt vita. Karin och Erik drog iväg lite tidigare med en bil som inte riktigt ville gå, ifall de skulle bli ståendes någonstans på vägen. Som tur var tog den dem hela vägen hem… Daniel och Björn drog sedan iväg i Daniels BMW för att se nästa fotbollsmatch på Dagsverksvägen. Jag, Tård och Tett ringde och tiggde frukost till klockan sju imorgon bitti och kom hem precis när matchen var slut, och Daniel åkte iväg för att sova hos en kompis och Björn gick och la sig för att försöka sova trots mitt och Tård sista packande av kartonger. Vi kom i säng rätt sent, men det gör inget. Imorgon är sista dagen i stress, efter imorgon är alla våra saker i vårt fina nymålade hus.

I morse vaknade man hyfsat pirrig. Dagen när radhuset blir vårt på riktigt (och vi får ett gigantiskt lån hos banken, pjuh). Lite småstirriga sprang vi omkring i lägenheten och fixade med en massa grejor vi hade på listan innan det var dags att hämta upp Moltas på dagis för att lämna honom hos farmor, farfar, oldemor och oldefar innan vi skulle vidare till Västerås. Det var Moltas sista dag på hans nuvarande dagis, så det kändes lite vemodigt (men de hade hej-då-kalas för honom igår när han fick en fin dagispärm som dokumentation över den tid han varit där och bilder på alla sina dagiskompisar). Vi hämtade honom strax efter lunch, och Moltas var lite sorgsen. Man kan ju aldrig så noga veta hur mycket han förstår, men han ville helst inte gå därifrån, och han kramade alla hej då ordentligt, och såg småledsen ut. När vi kom ut till bilen började han storgråta och sa gång på gång "vill inte annat dagis". Och man kände sig helt bedrövad tillsammans med den där pirr- och nervöskänslan över huset och flytten. Men stackars stackars Moltas. Nog för att vi jobbar hårt på att försöka få med alla våra vänner till Västerås, men att få med hans bästisar Dina och David blir nog värre tyvärr. Suck, att det ska behöva vara så sorgset och jobbigt när det samtidigt känns så bra… Och inte nog med det. När Moltas kom fram till oldemor och oldefar och farmor som höll på att fylla poolen med vatten så råkade Moltas kliva på en geting och blev stucken i foten. Stackars lilla Mojje som redan var så ledsen. Vi tröstade en stund och sedan fick han lägga sig och vila ute på altanen på en solsäng tillsammans med en flaska välling och trots att han såg lite ledsen ut när han sa hej då till oss så grät han inte längre i alla fall.

Fattiga husägare
Ja, så sen var vi på väg. Till vår nya hemstad och vårt nya hus. Och vår bank som vi ska stå i skuld till länge nu. Vi pratade lite smått om hur knasigt det kändes i bilen dit, och trots att Tård inte ätit sedan lunch (klockan var runt två) så var han faktiskt inte på så dåligt humör. När vi sedan kom till banken och kom på att vi glömt våra papper i bilen kom lite Tård-hunger-humör fram så vi stannade för en chokladbit och lite vatten och mäklaren fick vänta lite på oss men fick kanske ett lite trevligare bemötande än vad han annars skulle fått.

På plats på banken satt mäklaren och ena halvan av nuvarande ägarna. Nånstans i bakgrunden sprang en banktjänstekvinna omkring och fixade med papper. Hon kom in emellanåt och sa några ord, men verkade mest rätt stressad. Vi fick lite papper om huset från ägaren och den glada (INTE) överraskningen att tomträttsavgälden skulle tredubblas nästa år. Från nuvarande dryga 3000 kr till närmare 11000 kr per år. Suck. Ja, ja.

Efter mötet på banken var det dags för en mycket sen lunch. Vi gick till en skön uteservering och satte oss, men bara för att få veta att de inte öppnade förrän om ytterligare 15 minuter, så hungriga som vi var gav vi oss iväg på jakt efter en restaurang som var öppen. Under jakten efter lunch upptäckte vi att vår nya hemstad kryllar av mysiga uteserveringar, men kom snart på att den mysigaste uteserveringen nog ändå skulle vara den som sitter på vårt hus, så vi köpte med oss en varsin sallad och åkte till huset (efter en konversation med salladsförsäljaren som skulle flytta till Stockholm).

Nyckeln i dörren
Det var en nervös och pirrig känsla att sätta nyckeln i dörren på vårt hus… det känns onekligen mer "på riktigt" än att ha en bostadsrätt eller hyresrätt. Det känns liksom mycket mer som vårat än vad man känt tidigare… Vi gick in och gick på en rundtur i huset innan vi satte oss på verandan (som kändes gigantisk utan möbler) och åt vår medhavda sallad. Utsikten, trädgården och verandan får bättre betyg än salladen… Vi upptäckte till vår besvikelse att bara ena kyl/frysen fungerade när vi skulle sätta på dem för att få dem kalla. Suck. Tård ringde sin pappa som berättade/bekräftade att vi inte hade några rättigheter vad gällde det, så det blir väl till att lägga en sisådär 15 papp på det nu direkt…

Garderobsflytt och tejpning
Efter intaget av maten så var det dags att börja jobba… garderober skulle flyttas från fd till blivande barnrummet, och bården från barnrummet skulle bort och rummet skulle tejpas för att den illblå färgen skulle målas över med en stockholmsvit. Flytten av garderoberna var inte det lättaste, och vi repade både ett och två golv, och Moltas rum blev mindre än vad vi tänkt med en full garderobsvägg. Men kontoret kommer nog att bli bra, och Moltas kommer nog ändå att få plats.

Efter ett fasligt tejpande var vi äntligen klara med kontoret, och gick ner för att tejpa vardagsrummet/hallen som också skulle målas om. Men hungern gjorde sig snart påmind då tejpandet uppe tagit längre tid än vi trott, så efter en liten stund gav vi upp och åkte ner till stan för en matbit. God hamburgare och sallad blev det på en av stans alla uteserveringar, och vi kände oss nöjda med vår nya hemstad. Mätta och belåtna åkte vi och handlade ingredienser till söndagens flyttmat och fyllde upp kylen innan vi åkte tillbaka till Stockholm ganska sent. När vi kom hem packade vi lite till innan vi kom i säng sent som vi fått vanan in att göra de senaste veckorna nu. Imorgon ska vi upp i ottan för att få frukost hos Tårds mormor och morfar innan det bär av mot Västerås och målning i huset.

Oj vad man har undrat de här två senaste månaderna… Hur sjutton gör man? Hur går man tillväga för att visa att trots att det har kommit ett småsyskon så är storasyskonet fortfarande precis lika mycket värd fortfarande, precis lika älskad? Hörde en filosofi en gång om hur storasyskonet känner när man kommer hem med småsyskonet. Den lät ungefär såhär: "tänk dig att din partner kommer hem med en ny partner och berättar att han/hon skaffat en partner till, men att han/hon älskar dig precis lika mycket fortfarande, men älskar sin nya partner lika mycket och att den ska vara en del av den här familjen nu, och du måste vara snäll mot den". Jag tror jag vet hur jag skulle känna i den situationen, och det är inga känslor jag alls skulle vilja att mina barn ska känna. Men jag tror tyvärr att liknelsen är ganska träffande…

Nummer ett

…men trots denna känslostorm så har Moltas varit gudomligt snäll. Han har varit trotsig som sjutton mot oss men som en liten ängel mot lillebror. Han har gosat, stoppat in nappen när Tett skrikit eller gungat honom i babysittern, berättat för honom att "det är inte farligt" (det är ingen fara), tröstat med ord som "lunga, lunga, lunga" (lugn, lugn, lugn) och han säger "försiktigt" till oss om lillebror gråter när vi byter hans blöja. Men nånstans där bakom hans hänsyn för bebisen och allt hans gos så ser man en vemodighet. Något sorgset som undrar om det aldrig kommer att bli som det varit. Att han och bara han är nummer ett. Och det kommer det ju aldrig att bli. Nu har vi två nummer ett. Och hur sjutton förklarar man det för en 3-åring? Och hur kan man låta bli att gråta när Moltas blir så överlycklig över att få gå ensam med mamma ner till macken och köpa glass utan bebisen ("bara mamma och Moltas, inte bebis") att det är allt han pratar om i flera timmar? Hur ska man kunna förklara att man älskar honom över allt på hela jorden? Och att han inte ens är på delad förstaplats för den kärleken, utan att han har sin alldeles egna förstaplats…?

Syskonlös?

Så det här är första gången i mitt liv som jag förstår valet att bara skaffa ett barn, av hänsyn till hur det känns för första barnet när man kommer hem med nästa. Men någonstans har jag ändå en övertygelse om att vårt val att skaffa syskon kommer att ge så mycket mer för Moltas längre fram i livet i jämförelse med hur jobbigt det är just nu. För jag minns så tydligt när jag fick veta att mamma väntade min lillasyster Emmelie. Jag var 10 år och blev jätteglad. Och alldeles skräckslagen. För det var ju självklart att alla skulle tycka mycket mer om bebisen än om mig som var så stor. Men de känslor jag hade då visade sig vara obefintliga jämfört med hur mycket glädje mina syskon gav mig under uppväxten (och nu). Så det är väl bara att tacka mina föräldrar för att de tog smällen att skaffa en hel bunt med ungar 🙂 Och sen återstår att se om vi är lika starka och orkar gå igenom syskon-krisen med våra barn nån fler gång…

Så var den här, midsommaren. Det som ska vara mitten av sommaren, men som för de allra flesta av oss nog ses som starten på sommaren. Efter midsommar kommer semester, bad och värme. Och det är klart att det ska firas, så glad midsommar på er!

Vi har hunnit med att plocka blommor, göra midsommarstång och äta sillunch idag. Kvar är grillningen, men då regnet just nu öser ner utanför inser vi att även denna midsommar bjuder på det klassiska midsommarvädret, så kanske får den grillade middagen intas inomhus. Men det gör ju faktiskt inget, vi har många dagar kvar den här sommaren att sitta ute och äta middag…

Glad midsommar på er alla & puss & kram från oss!

Vi brukar fråga Moltas när han kommer hem från dagis vad han ätit för lunch där. För det mesta svarar han inte något förståeligt, men en dag så blev hans svar ett klart och tydligt "fisk".

Inte så långt därefter så hälsade Moltas på hos sina kompisar Becka och Lukas. De hade ett fint akvarium, och Moltas pekade på det och tittade på oss och frågade "e de?". Vi svarade att det var fiskar. Moltas titta säger då undrande "äta fisk?" (Ps. Vi berättade aldrig för fiskägarna att vår son tänkt äta upp deras husdjur).

Vi tänkte inte så mycket på fiskincidenten efter det, men ganska snart så hittade Moltas filmen "hitta Nemo" i vår Disney-samling hemma. Moltas tittade på filmen, som snart blev en favorit, och vi berättade för honom att Nemo är en fisk, en sån som bor i Becka och Lukas akvarium (nästan).

Inte långt efter Moltas förälskelse i Nemo så kommer den där dagen då vi ska äta fisk till middag. Vi ropar på Moltas (som såklart sitter och tittar på Nemo) att han ska komma och äta. Vi berättar att vi ska äta fisk och potatis, och Moltas kommer in till oss i köket och tittar på oss med gråten i ögonen och säger "äta fisk?" Ja, svarar vi, och Moltas tittar på oss igen och säger "Nemo?"

Så jag undrar. Hur sjutton förklarar man saker för en 3-åring utan att ställa till det för sig själv? Och för 3-åringen…

"Nemo" är fotad på Skansen sommaren 2004.