Kategori: TWUM

Då var den här. Spiken i kistan. Volvon är inhandlad och står på vår gård innan dagens slut, och den lite mer ovanliga men snygga Picasson ska få nya ägare. Förrförra veckan köpte vi ett radhus i en "småstad" och trean högst upp i huset 12 minuter från Stockholms city ska överges från slutet av juni. Nästa vecka kommer barn nr 2 och vi kommer att vara flerbarnsföräldrar. Bara vovven som saknas för att vi borde byta efternamn till ett sånt där vanligt som börjar på S ni vet. Men vovven finns ju faktiskt han också, även om han bor på annan ort… Men nä förresten, glöm det, några Svenssons blir vi aldrig, vi vägrar 😉

Här i Stockholm är det strålande solsken även idag, och vi har under påskhelgen hunnit med att måla ägg, vårpromenerat, haft picknick, grillat på balkongen och röjt i lägenheten inför försäljningen. I förrgår lärde sig Moltas att cykla på sin nya cykel (se film), förra veckan köpte vi vårt drömradhus och om knappt två veckor har vi en liten familjemedlem till hos oss… Behöver vi säga att vi har en riktigt glad påsk här?

Det sägs ju och har ju alltid sagts att film är bäst på bio. Jag har nog alltid hållit med. Tills ganska nyligen när vi var på bio och jag kände att det hade varit mycket skönare att se filmen hemma… Det har ju faktiskt blivit lite skillnad på hemma-film-tittandet nuförtiden jämfört med hur det var förut. Man har surround-ljud och stora tv-apparater (även om just vår tv inte är något att skryta med kanske).

Däremot, det man aldrig kan komma ifrån, är ju de filmer man varit och sett på bio, där publiken faktiskt gjort filmen till en alldeles speciell upplevelse. Jag har två exempel såhär på rak arm… Legally blonde fick vi förhandsvisningsbiljetter till och hade väl inga vidare höga förväntningar på (och antagligen inte de andra som satt i salongen heller, eftersom de flesta, liksom vi, fått sina biljetter gratis). Men faktum är att när vi gick därifrån så hade vi fått oss så många goda skratt så att filmen fortfarande ligger jäkligt bra till på betygslistan hos oss. Och det hade den aldrig gjort utan de kommentarer som fälldes av publiken under filmens gång. För många blev skratten bara på grund av de kiknande skratten och underbara publikreplikerna.

Den andra filmen är Skicka vidare. Vi såg den häromdagen hemma på dvd. Den var fortfarande oerhört bra, och visst, det är skönt att slippa storgråta i en biosalong (för storgråter det gör man). Men applåderna och snyftningarna från de andra i biosalongen går ändå aldrig att få till hemma. Och de stående applåderna som började så smått i slutet av filmen och höll i sig flera minuter efter att musiken tystnat, hur kan man få den upplevelsen annat än på bio? Så nja och jo. Film är kanske ändå bäst på bio? Eller vad tycker du?

Jag har en stark misstanke om att alla som gillar att fotografera mer än festbilder med en pocketkamera har vandrat den här vägen i sin bildhistoria. Även proffsfotografer.

1. Makrobilder på växter och insekter. Makro är ett enkelt knep som de flesta upptäcker för att knäppa "snygga" bilder. Så detta blir man fascinerad av först, så fort man fått en kamera med makroobjektiv.

2. Svartvitt porträtt på gammal människa. Efter makroäventyret tar man steget vidare till någon gammal släkting, eller kanske vågar man ta kontakt med någon vackert rynkig människa man sett matandes änderna i stadsparkens damm.

3. Bilder på fattiga människor i Afrika eller Asien. Nu kommer ett stort kliv i fotograferandet – hit tar sig bara de sanna entusiasterna. Man ger sig iväg till ett avlägset land och knäpper bilder på urinnevånarna. Dessa människor som lever ett helt annorlunda liv än vad vi gör måste förevigas på bild.

Vissa tar sig sedan vidare med målet att knäppa årets bild, andra nöjer sig med att fota släktingar och bekanta vid högtider. Och en del lägger t o m kameran på hyllan. Men alla, eller ja, nästan alla, har gått igenom ovanstående tre-stegs-ritual… eller!?

Bilderna är slumpvis hämtade från gratis bildbanker på internet.

I början på nittiotalet fastnade jag i den nedstämda och knarkiga grungen (Nirvana, Alice in chains m fl). Videobandspelaren matade jag med tunga, deprimerande filmer med tragiska slut.

Nu känner jag en törst efter musik i dur. Och på vita duken vill jag se "feel good" i stil med 80-talets glassiga filmer där stjärnor som Eddie Murphy, Michael J Fox och Patrick Swayze levde i en bekymmersfri värld där allt löste sig till det bästa.

Inom musiken kan man hitta lite bra glada tongångar nu. Men när det gäller komedifilmer görs det mest gubbsjuka kiss- och bajsrullar i stil med American Pie, Scary Movie och 40-year old virgin… och alldeles för mycket asiatisk skräck.

Tipsa mig om lite aktuell må-bra-kultur.

Under Mars månad besöktes twum 5293 gånger. Det är drygt tusen fler besök än tidigare rekordmånad. Nu börjar man nästan bli lite nervös för vilka det är som besöker sidan. Kanske dags att plocka bort filmrecensioner och länklistan eftersom dessa kan orsaka Google-träffar för människor som inte har någon relation med oss.

I vilket fall är det roligt, och extra roligt är det när det kommenteras och diskuteras så mycket som det har gjorts den senaste veckan.

Se besökskurvan sedan starten här.

I ett tappert försök lät vi Moltas gå utan blöja häromdagen. Efter knappt fem minuter var första kalsongparet dyngsura. Någon minut efter det var det dags för nästa. Sedan kom det faktiskt en ljusning, ett lyckat pottbesök.

Tyvärr rasade allt efter detta. Så fem kalsongpar senare gav vi upp för dagen. Nya friska tag imorgon… om vi hunnit tvätta alla kalsonger vill säga.

I helgen hade vi den stora äran att få vara med när Henrik och Annika gav varandra glädjetårfyllda bröllopslöften (tårarna flödade både hos brudparet och hos alla oss andra, inklusive fotografen som missade att föreviga bröllopskyssen pga alla tårar, f´låt). Vigseln ägde rum i en liten gammal charmig röda rosor-prydd kyrka i Lindärva (lååångt ute på landet) och brudföljet bestod förutom brudparet av bestman, tärna och de sötaste näbbarna (Rebecka och Lukas). Till och med vi som inte är några större fan av just kyrkor tyckte att kyrkan var något av det charmigaste vi sett, även om vi som vanligt (i kyrkor) frusterades över att man inte får applådera i kyrkan när den duktiga solosångerskan gjorde sitt…

Är det någon mer än jag som är jäkligt trött på att springa och jaga en öppen bankomat bara för att någon affär eller restaurang inte tar kort?

Varför tar butiker inte kort? Är det pga höga avgifter från bankerna, eller är det för att de upplever att köpen tar längre tid?

Kontanthanteringen borde ju vara dyr både för dem och för bankerna så varför motarbeta det? Rånrisken måste dessutom bli obefintlig om det inte finns några kontanter.

Fram för ett kontantlöst samhälle.