TWUM.com

Jag har alltid älskat att skriva. Jag skrev och skrev och skrev när vi hade uppsatsprov i svenska i skolan. Älskade att hitta på och att berätta. Jag tänkte tidigt att jag skulle bli författare. Sen styrde jag ändå in mig själv mot journalistik vilket ju inte alls blev rätt på nåt sätt. När jag läste journalistik var det snarare foto, formgivning och marknadsföring som lockade än att på begränsat antal tecken skriva om verkligheten (ja, det var rätt sorts journalistik jag läste). Jag ville göra världen vackrare, hellre än att spegla den som den var. Kanske är det därför jag hellre tittar på hollywood-produktioner än på nyheter. Verkligheten är svår att komma ifrån ändå, allt hemskt som händer tenderar ändå att nå fram genom bruset. Och jag tror att alla ibland behöver fly in i en annan verklighet än den vi lever i.

Jag har ingen dröm om att bli journalist längre. Men drömmen om författarskapet finns kvar. En bok är skriven, har bara den där slutputsen kvar innan jag ska få den refuserad av förlagen. För att få pushen att skriva klart den, för att kunna börja på alla andra bokidéer jag har, så går jag lite skrivkurser lite då och då. Så det kändes som en naturlig väg att gå för att hitta vänner i Sitges med, att gå med i en skrivgrupp. Och det kändes också spännande att få skriva på engelska, jag har aldrig skrivit fiction på engelska förut.

Och min skrivargrupp är helt fantastisk. Inte bara människorna i den utan också vad den får mig att prestera. Jag skriver långsammare på engelska så det blir ingen roman, men små korta berättelser och texter jag aldrig skrivit förut. Ett språk jag inte haft förut, kanske för att jag inte skriver på mitt eget. Vi träffas en fredag varannan vecka, två timmar. Vi får en skrivuppgift som ser olika ut för varje gång. Och sedan skriver vi i 30 minuter oavbrutet. Och högläser sedan våra berättelser när vi skrivit färdigt. Och jag bara älskar det. Känner mig så enormt upprymd efter varje gång och så sugen på att skriva mer. Och dessutom kommer jag varje gång hem med en ny berättelse som är min. En historia som aldrig hade kommit ur mig om jag inte varit där just då.

Sedan jag kom tillbaka till Sverige igen har jag inte skrivit alls. Jag har fått uppgifterna på distans men det känns liksom inte lika lustfyllt utan mina vänner omkring mig, och utan Carinyos clubs fina innergård. Och jag saknar att få höra alla andras berättelser läsas upp. Vissa har jag fått skriftligen och läst. Läst dem med författarnas röst i mitt huvud. Det är inte samma sak men så nära jag kan komma just nu. Någon gång kommer jag tillbaka. Jag vet det. Innan dess ska jag rycka upp mig, skriva mina uppgifter hemifrån, redigera klart min bok och hitta andra sammanhang att skriva i. För att jag måste. Och vill.

Någon sa att den aldrig mött så många vänliga människor som i Sitges. Jag håller med. Och jag undrar om det är Sitges som gör dig vänlig, eller om vänliga människor dras till Sitges? Jag vet faktiskt inte, kanske är det en kombination. Men jag upplever mig nog lite vänligare när jag är här, så kanske är det så. Sitges makes people nice. Sitges är ju en regnbågsstad också, det i sig kan väl också tala för att det är öppensinnade och vänligt inställda människor som kommer hit.

Det är många inflyttade i Sitges. Skandinaver, holländare, britter och amerikaner för att nämna några. Det är lätt att bli bekant med folk. Sitges är en liten stad med knappt 25.000 invånare. Det är med andra ord efter 3 månader här i Sitges inte så ofta du går ut genom dörren utan att träffa på någon du hälsar på eller pratar med. Jag som alltid trott att jag är en storstadsmänniska har börjat tänka om. Jag trivs inte alls lika bra i Barcelona som i Sitges. Jag längtar tillbaka till Sitges så fort jag kliver av tåget i Barcelona. I Sitges finns ett lugn som inte finns i en storstad. Massor med butiker och restauranger men ändå lugnt. Gator som myllrar av människor men ändå stillsamt. Och med knappt några bilar eller bilvägar alls i innerstaden. Och havet som ligger vid staden. Också vänligheten. Ja, det är nog den jag tycker så mycket om. Kanske är det också den som styr över spådomen som sägs vila över Sitges: ”Har du en gång varit i Sitges kommer du att komma tillbaka. Och har du en gång bott i Sitges kommer du att bo här igen.” Tack och lov för den spådomen. Den gör att det inte känns riktigt lika jobbigt att vi snart ska åka hem. För vi kommer ju att komma tillbaka.

Så jag har tofflor här. För er som känner mig väl säger det en del om hur kallt det är på golven här. Jag har varma fötter av naturen och går allra helst alltid barfota. Uppvuxen i Norrland med -30 som standard under min barndoms vintrar men aldrig tidigare har jag  frusit så om mina fötter. Förrän nu. Inomhus.

Det är tur att jag ute tack och lov kan gå barfota i varm sand. Det väger upp.

Idag regnar det i Sitges. Enligt statistiken ska det vara ca 8 regndagar per månad under den här tiden på året i Sitges. Vi har nu bott här i två månader och idag är den tredje regndagen för mig. Jag tror att det var en regndag förra veckan när vi var hemma i Sverige också. Men det innebär ändå bara ett par dagar regn per månad. Vilket är helt ok. Gillar när verkligheten överraskar positivt.

Kollade också in antal soltimmar. 5 soltimmar per dag för dec-feb. Det låter ju i sig inte så mycket, men jämfört med Stockholm som ligger på 1 soltimme per dag under samma period så är det inte så konstigt att dagarna känns så mycket längre här. Och dessutom värmer solen också väldigt mycket mer här.

Nu ska vi ge oss ut i regnet. En prommis upp till badhuset, simma, bubbelbada och sedan kanske gå ut och käka middag på stan… Barnen älskar när vi går ut och äter för att internet blir snabbare när vi inte är hemma och konkurrerar om nätet. 2-0 till Sitges vad gäller vädret. 1-0 till Sitges vad gäller restaurangutbud. 1-0 till Sverige för internetuppkopplingen 🙂

2017-01-14

I onsdags bokade jag flygbiljetter till Sverige för mig och Vila. Vila ska göra intagningsprov på Fryx och det fanns inget annat sätt att göra det än på plats.

Dagen efter vi bokat frågade Vila mig vilken dag vi skulle åka till Västerås. ”På onsdag” svarade jag. ”Och när åker vi hem igen?” blev hennes följdfråga. Så helt naturligt att Västerås var att åka bort och att Sitges är hemma nu.

Jag pratade med henne om det efteråt, om hon visste hur hon sagt. Då skrattade hon bara och förstod inte vad jag menade. Sitges är ju hemma ju, sa hon. Det är där vi har vårt hem.

Och jag känner precis likadant. Det är ändå fascinerande hur snabbt det går att känna sig hemma någonstans. Och hur något som tidigare så självklart varit hemma helt plötsligt inte känns lika hemma längre.

Idag har vi varit och storhandlat. Och barnen började sin hiphop-dans-klass, på en skola för engelsktalande barn. Barnens lärare var däremot svensk, och studerandes på danshögskola i Sitges. Jag och Tård gick ner till stranden och drack en varsin sangria i solen medan barnen dansade. På väg hem sedan mötte vi flera av barnens nya danskompisar på stan. På kvällen lagade vi sliders och risotto med räkor och sparris. Vår vardag på en lördag i Sitges. Hemma.

2016-12-06

Jag jobbar febrilt med att försöka skapa rutiner. Som vanligt hade jag helt klart för mig innan vi åkte hit hur dagarna skulle se ut. Jag är ärligt talat kass på rutiner. Det strider mot allt jag är. Vill göra det jag känner för, inte det som står på schemat, matlistan eller i kalendern.

Just nu sitter vi uppe på takterassen. Klockan är strax efter 15 och vi har idag fått till en timmes promenad efter lunchen. Faktiskt en sak som stod på min lista. Nu läser barnen bok i 30 minuter, och jag tänker att det här är en bra rutin, även om jag såklart vet att det inte kommer att bli så.

Igår var första vardagen i Sitges och ingenting blev som jag hade planerat det. Jag fick ingen koll på barnens scheman eller skoluppgifter och mina egna skypemöten med teatern åt upp tre timmar av min arbetsdag. Trevliga skypemöten i och för sig, men jag fick inte så mycket gjort som jag hade tänkt. Barnen saknade räknehäften och linjaler och pennorna vi hade var superdåliga. Så ut på jakt efter det efter att de räknat de sidorna i matte som jag till slut kommit fram till att de skulle göra. Efter det fick de läsa och på gymnastikpasset skulle vi gå ut och gå vid havet. När vi kom ner till havet åkte allas skor av och vips var de alla tre i vattnet med höga vågor och klädsimmade. Nästan en timme senare tjatade jag upp dem och tänkte att deras härjande i vattnet antagligen gett mer motion än promenaden jag planerat. På vägen upp fick Vila en glasbit i foten och det blev lite dramatik med varm choklad som tröst. Det behövdes värme efter havsbad och skada.

Idag har skolarbetet varit mer under kontroll. Mitt skypemöte i morse blev inställt och jag har därför kunnat ha fullt fokus på att få barnen igång med skoluppgifter för att ge mig själv lite ro att jobba. Det känns riktigt roligt också med skolarbetet, jag kommer att lära mig massor. Akta er vad bra jag kommer att vara på TP efter de här tre månaderna.

Det är 17 grader varmt i skuggan idag. Och solen skiner så det är gå-i-linne-varmt ute. Därför lyxade vi till det med en utelunch idag, tapas vid havet. Rätt var det är så är det vinter här också, så bäst att passa på.

Nu ska jag jobba i ett par timmar tills Tårds arbetsdag är över. Barnen ska få avsluta sin skoldag nu efter läsningen, de har jobbat bra idag.

Mamma ringde medan vi promenerade längst vattnet efter lunchen. Jag gick där bland palmerna och vi pratade precis som vanligt. Jag hade lika gärna kunnat vara i ett kyligt Västerås, men jag är här nu. Det är en sån jäkla ynnest. Så sjukt lyxigt. Vi är här nu, har vår vardag här. Svårt att förstå men varje gång jag förstår så känns det sådär fånigt bra. Vare sig jag lyckas få till rutinerna eller inte.

Bjuder på några bilder från de första vardagarna.