Författare: Ulrica

Jag gillar alltid att se på melodifestivalen. Men som allra bäst är det om man är ganska många som ser den tillsammans, så man kan diskutera, lyssna, gissa och rösta. Och är personerna inte här kan man alltid sköta diskussionen via telefon och sms :o)

 

Den här deltävlingen hade vi däremot fullt hus. Lillasyster Emmelie och hennes engelsman Keith var här, och även lillasyster Bettan. Förutom en kort incident med Nordman och en brinnande kvinna för ungefär ett år sedan, var Keith inte speciellt insatt i melodifestivalen. Visst, de har den ju där borta på andra sidan vattnet med, men den är tydligen inte så välföljd som här i Sverige. Vi såg alla fram emot att få visa honom en äkta svensk melodifestival-deltävling…

 

Startfältet såg ut såhär:

1. Lili & Susie – Show me heaven

2. Lasse Lindh och bandet – Jag ska slåss i dina kvarter

3. Jennifer Brown – Never been here before

4. H.E.A.T – 1000 miles

5. Markoolio – Kärlekssång från mig

6. Amy Diamond – It´s my life

7. Cookies´n´Beans – What if

8.  Måns Zelmerlöw – Hope & glory

 

Vi berättade för Keith historien bakom Lili & Susie när de klev på scenen, och gjorde även ett sångnummer med "Oh mama", som han ju även fick se "på riktigt" sen när Lili & Susie gick vidare bland de fem bästa. När vi berättade att de var stora för 20 år sedan tyckte han att det var ok att de såg lite gamla ut… Vi översatte texten på Lasse Lindhs låt till "I will fight in your neighbourhood", och vi hade ännu inte fått engelsmannen att förstå storheten med melodifestivalen. Jennifer Brown gjorde inget vidare intryck på nån av oss heller, och när H.E.A.T gjorde sitt nummer var Keith övertygad om att de gjorde det på skämt. Vi var osäkra, men fick oss i alla fall ett gott skratt när snopp-chocken tog plats (eller inte så vidare mycket plats kanske?). Markoolio talade väl lite för sig själv, och var kanske årets eldbidrag (förra året var det som sagt Nordman som hade en brinnande person på scenen). Sedan var det dags för Amy Diamond, och jag började få panik när bidragen snart var slut och jag inte hört ett enda bidrag jag ville rösta på. Amy Diamond brukar ju åtminstone kunna ha lite fångande slingor, men inte ens det (låten räddades inte ens av att den hade samma titel som en av E-types).

 

Som tur var kom sedan Cookies´n´Beans och gjorde kvällens i särklass bästa låt (vilket iofs inte säger så mycket) och jag hade åtminstone ett nummer att rösta på. Jag satt förskräckt och undrade över vilka som skulle få övriga platser, två av de här bidragen skulle trots allt gå till final. Måns gjorde sin låt efter Cookies, och jag upplevde fortfarande att det bara fanns en låt värd att vinna.

 

Utgången blev rätt så katastrofal. Cookies´n´Beans åkte ur tävlingen, och några killar med alldeles för fula frisyrer fick gå direkt till final. Keith hade vid slutet av kvällen inte kommit ett uns närmare att förstå vår uppståndelse för denna svenska folktradition, och just ikväll hade jag full förståelse för detta.

Jag, en riktig schlagerräv, höll nästan på att missa första deltävlingen. Så sent som på tisdag samma vecka fick jag av en slump veta att tävlingen skulle dra igång på lördagen. Var tog allt ståhej runt melodifestivalen vägen? Är det bara jag som tycker att det varit ovanligt lite reklam för det i år?

 

När lördagen väl kom hade jag trots detta blivit riktigt laddad. Första startfältet bestod av:

1. Nina Söderquist – Tick Tock

2. Jonathan Fagerlund – Welcome to my life

3. Shirley Clamp – Med hjärtat fyllt av ljus

4. Scotts – Jag tror på oss

5. Emilia – You´re my world

6. Alcazar – Stay the night

7. Caroline af Ugglas – Snälla, snälla

8. Marie Serneholt – Disconnect me

 

När nr 1 äntrade scenen kände man kanske inte direkt något hopp för en bra kväll. Nr 2 gjorde inte direkt saken bättre. Oavsett hur många pojkband han varit med i, eller hur många miljoner han haft i publik så hade han varken karisma eller sångröst nog att göra succé, tyckte jag i alla fall. Segertippade Shirley kom ut som nr 3, och hon gjorde nog den tristaste låt jag nånsin hört, och jag förstod att om hon skulle gå vidare skulle det enbart vara pga sitt namn. Som tur var gjorde hon inte det, sitt namn till trots. Och det säger ju lite om hur dålig låten faktiskt var.

 

Lidköpingspojkarna i Scotts var också segertippade, och visst är de bra på scenen. Låten påminde mycket om en Tommy- och Christer-låt, för de som är insatta ;o) Detta till trots hoppades jag inte på att de skulle gå vidare. Däremot var andra hälften av startfältet en positiv överraskning. Det började med en soul-skön låt med Emilia. Hon har hög status hos mig bara för att hon gjort en av de bästa låtarna genom tiderna (nja, nästan i alla fall), Big big world. You´re my world, som kvällens bidrag hette, var inte riktigt samma hit som hennes tidigare, men riktigt bra ändå. Sen följde Alcazar, med en riktigt bra uptempo-låt (ytterligare en Style-anmärkning, låttiteln på Alcazars bidrag i år var samma som på Styles bidrag i samma tävling för några år sedan). Efter det kom Caroline af Ugglas, som väl var den jag hoppades mest på, och hon uppfyllde alla förväntningar, fantasisk låt. Marie Serneholt var sist ut, och hennes låt var riktigt bra, synd bara att tjejen inte är så duktig på att sjunga. Men i studioversion tror jag låten kommer att vara fantastisk.

 

Utfallet då? Jo, jag var rätt nöjd. Jag hade gärna sett Ugglas i final, men var sjukt nöjd (och förvånad) över att hon kom så långt som hon gjorde, hon är ju inte riktigt en melodifestivaltjej kanske. Alcazar och Emilia var jättebra, och kommer förhoppningsvis långt i finalen. Om inte resten av deltävlingarna är ännu bättre förstås. 

Här kommer recept på goda parmesanskålar, perfekta att använda som förrätt, att fylla med valfri fyllning. Vi har t ex testat med gamla klassikern skagenröra, men även med ruccola-gucka. En liten varning för känsliga näsor vid tillverkningen av dessa skålar dock, det luktar inget vidare med stekt parmesanost…

Ca 12 msk grovriven parmesanost räcker till ca 4 portioner

Hetta upp en teflonstekpanna på medelvärme. Bred ut ca 3 matskedar ost per omgång. Forma en tunn rundel med en stekspade och låt osten smälta tills den är gulbrun. Dra pannan från plattan och låt ostplätten stelna lite så att den går att lyfta. Ta upp den och lägg den försiktigt över ett upp- och- nervänt glas. Tryck försiktigt ner kanterna runt om med hjälp av ett likadant glas. Låt kallna och stelna. Fyll med valfri fyllning. Mums!

Var hos svärföräldrarna härom helgen och hittade bilden som jag skrev om för ett tag sedan. Den där Tett pekade ut mamma Kanin som pappa, och pappa Kanin som mamma. Vad tycker ni, stämmer bilden ihop med verkligheten? Kan jag väl aldrig tro… Bilden är hämtad ur en bok av Richard Scarry.