Kategori: TWUM

…kommer sällan ensam sägs det. Det känns som att vi fick smaka på det ordspråket en deppig tisdag för ett par veckor sedan. Dagen började med flera halv- och heltrista saker, och följdes sedan av en krossad iPhone-front och ett 2 cm jack i Moltas bakhuvud (som vi var tvungna att åka in och sy).

 

Härligheterna fortsatte sedan dagen efter med att vår resebyrå, som vi bokat Barcelona-resan via, ringde och sa att flygbolaget Sterling gått i konkurs. Jag såg bara rutan framför mig som vi INTE kryssat i att vi ville ha konkurs-försäkring (för hur stor är risken att ett flygbolag går i konkurs?). Och hon från resebyrån berättade snällt att Sterling inte skulle betala tillbaka några pengar. Dock visade det sig att vi innefattades av resebyråns resegaranti eftersom vi bokat en paketresa, vilket gjorde att vi nu ändå fått pengarna tillbaka. Men lyxhotellet i Barcelona blev avbokat och blir nu antagligen inte av… Nu väntar vi på ordspråket "efter regn kommer sol" och hoppas få det bekräftat med snart…

Vila drabbades förra veckan av något som heter svinkoppor. En ganska harmlös sjukdom som hanteras med rengöring och salva såvida den inte blir extrem.

Apotekets lilla folder i ämnet är dock en skräckinjagande historia. Vrid upp volymen och klicka här för att möta svinkopporna du med >>

Häromdagen slank Iphonen ur handen och damp rakt ner i stenplattorna på trottoaren på väg hem från jobbet. Det väldigt reptåliga glaset framför displayen visade sig inte vara lika slagtåligt.

Fy fan – milt uttryckt. Jag såg framför mig att jag skulle vara tvungen att vara utan telefonen i ett par veckor i väntan på reparation, dessutom med ett stort hål i plånboken. Men istället handlade det om timmar innan jag satt med en helt ny i handen, helt återställd med allt innehåll på plats och med ett inte fullt så stort hål i plånboken.

Så här gick det till: Telia informerar om att det inte går att byta display, utan man får helt enkelt köpa en ny telefon. Trygg Hansa tar emot en skadeanmälan via telefon och skickar ett mail med en rekvisition några minuter senare. Den tar jag med mig till Telia-butiken och löser ut en ny telefon endast genom att betala självrisken. Hem och synka telefonen mot Itunes, varpå alla kontakter, bilder, program, kalenderinlägg ja, helt enkelt allt i telefonen återställs – eftersom Iphone automatiskt säkerhetskopieras varje gång man synkar.

Tack Trygg Hansa och Apple!

Jag kan bli så där knasigt förälskad i vissa prylar. De här tröjorna till exempel är en sån sak. Det var kärlek vid första ögonkastet. Fint budskap, fint utseende & fint pris. Dessutom ska ju de här godbitarna pryda världens finaste pojkar.

En farbror med långt hår och klänning. Ja, det var så mina föräldrar beskrev kärleks-mannen Di Leva för våra barn när de skulle ta hand om dem för att jag och Tård skulle åka till Eskilstuna för att se honom framträda. Och jovisst börjar mr Di Leva börja bli lite farbror, och nog har han långt hår och klänning. Men att försöka beskriva honom med så få ord är nästintill omöjligt. Man skulle vilja kalla honom gudomlig, fantastisk, vis, vacker, fnissande, strålande, tröstande, ångestframkallande… och alldeles, alldeles underbar. Det finns inte tillräckligt många ord i universom för att beskriva Di Leva. Och det finns inte heller några ord som kan beskriva hur man känner när man sitter där och får ta del av hans kärlek och visdom.

 

Hans vattenkanne-drickande hade till den här föreställningen, som inte var någon föreställning, blivit till stå-upp-komedi, och mystiken runt Di Leva blev den röda tråden i kvällens framträdande. Di Leva bjuder på sig själv, och myten om sig själv, så mycket mer än jag någonsin varit med om. Jag vet inte vilken tur i ordningen det är jag ser honom live. Jag brukar gråta på varje konsert, för vad han säger är så sant att det gör ont, så ont att tårarna kommer, trots att jag varje gång försöker kämpa emot. Den här gången förstår jag från första stund när Di Leva börjar prata att det inte är någon idé att försöka hålla emot, jag kommer aldrig att klara det, och tårarna rinner fritt nerför mina kinder. När det är dags för paus är jag så hänförd att jag inte ens kan prata om framträdandet utan att börja gråta igen.

 

Jag var hänförd, och alla andra i salongen också. Det fanns ingenting annat i våra huvuden och hjärtan den kvällen än de ord och den stämning som Di Leva fyllde oss med. Kärlek.

 

Om jag ska försöka beskriva kommer det bara att låta som en banal kärlekssång. Orden jag skulle vilja använda skulle vara evig kärlek, kärlek vid första ögonkastet, tårar som rullar nedför mina kinder, och so on. Så jag låter bli. Jag ber er bara att gå och se hans framträdande. Låt honom få hjälpa er att få kärleken att växa. Det är billig terapi, och en mycket trevlig och tänkvärd sådan. Skulle fler människor vara som Di Leva, skulle vår värld vara en ofantligt mycket bättre plats, jag är alldeles alldeles säker.

 

Repertoaren skiljer sig inte mycket från de tidigare åren. I stort sett samma låtar, och som tur är så är Di Levas egna favoriter även mina. Vi njuter av Miraklet, Vem ska jag tro på, Vi har bara varandra, Söta lilla blomma och Vad är frihet, bland annat. För en gångs skull är dock inte musiken det viktiga. Det är vad som sägs däremellan. Och trots 2,5 timme på scenen så hinns inte mer än 10 låtar med totalt. Men det gör inget. Det är inte musiken som är Di Levas storhet. Det är han själv.

Förra veckan hade jag äran att se pjäsen Othello på Teater Västmanland. Eftersom jag älskar att gå på teater, och är en sån som inte har ett dugg emot tunga och konstiga pjäser, såg jag fram emot en kväll med Shakespeare.

 

Döm om min förvåning när pjäsen inte var det minsta tung. Jovars, handlingen i Shakespeare-pjäser är väl kanske alltid något tunga, men här lyftes stämningen av svenska snapsvisor, karaoke och en enorm publikkontakt- och medverkan. Publiken gapskrattade och jag trodde ganska ofta att jag befann mig på en stand up-föreställning med amerikaner snarare än på en Shakespeare-pjäs i Västerås. Helt fantastiskt. Jag är fortfarande, flera dagar senare, fortfarande hänförd av förvåning och glädje, och över att det finns skådespelare av den här klassen här i en liten stad i Sverige.

 

För er som inte har något annat för er, ta tåget till Västerås och gå på teater. Det är en underbar föreställning, och ni får se en skildring av Shakespeare jag nästan kan lova att ni aldrig ens varit i närheten av tidigare.

 

Othello får en självklar femma i betyg av mig! Och det var inte bara jag som gillade den. Publiken bubblade av lycka och glädje, och här kan ni läsa VLTs recension av pjäsen. Sen finns det såklart även teater-pretton som inte gillar när man gör komedi av Shakespeares tragedier, men dem behöver man inte bry sig om…

Det är ingen hemlighet att jag gillar att shoppa. Det är dessutom något jag gör vare sig jag borde eller inte. Det får mig att må bra, trots att det må vara materialistiskt. Men alldeles extra bra mår jag när jag får shoppa massor, och det nästan inte kostar något. Reor är det mest underbara som finns (i shoppingväg). Och då menar jag inte den här vanliga rean, utan den rean när ingenting knappt kostar nånting. När det är 70% på reapriser och sånt där. Då behöver det inte ens följa en jag-har-egentligen-inte-råd-ångest efter åh-vad-jag-mår-bra-av-att-shoppa-känslan.

 

Må-bra-exempel 1

Sprang in på Åhléns för att kolla nåt en dag i somras. Hade varit ute efter tåliga och inte så smutskänsliga trikåklänningar till Vila, som hon skulle kunna ha när hon kryper omkring på altanen och skitar ner sig (eftersom hon vägrar gå). I ögonvrån får jag syn på en skylt med 70% på reapriset-skylt ovanför en klädställning, och bläddrar igenom. Vilket resulterar i att jag har en sisådär 10 klänningar att välja mellan i händerna. För 20-30 kronor styck. Stor lycka.

 

Må-bra-exempel 2

Var på Lindex häromdagen och rotade i slutrean bland barnkläderna. Bland det första jag hittade var ett par hängseljeans till Moltas som jag i sig blev helt lycklig över (vi har nämligen letat blå hängseljeans till honom hela sommaren, eftersom han vill vara Super Mario (som har blå hängselbyxor)). När jag kollade på prislappen kissade jag nästan på mig av glädje. Gissa vad de kostade? 19 kronor!!! Det är ju helt fantastiskt. Och efter detta fynd hittade jag ett par jeans, ett par grå dagisbrallor, en alldeles bedårande guld-klänning, en ill-rosa manchesterkjol och ett par svarta rockiga sammetsbyxor till Vila. Allt för 19 kronor styck. Jag lovar, jag kunde inte låta bli att le stort när jag sträckte fram mitt kort och betalade knappa 120 kronor för en hel hög med barnkläder. Inte heller när jag kom hem och fick visa upp mina fynd för familjen. Eller när jag plockade bort alla rea-lappar och slängde in kläderna i tvättmaskinen… En ganska billig väg till lång glädje med andra ord 😉

 

Må-bra-exempel 3

När jag var i Köpenhamn med tjejerna i vintras så shoppade jag loss som en galning. Hittade en alldeles fantastisk royalblå hängsel-topp på Top Shop som jag bara blev helt förälskad i. Gick till kassan i tron att den kostade 200 kronor (vilket var ett fynd!), och när kassörskan slagit in toppen drog hon av 75%, eftersom det var rea, och kvar blev ynka 50 kronor att betala för denna underbara skapelse. Och än idag, snart ett år senare, blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser toppen i garderoben.

 

Har jag nån sjukdom tror ni?

 

 

För ca en vecka sedan så var det dags för Bokens dag igen här i Västerås. Förra året blev jag lyrisk över Bob Hanssons presentation av sin nya bok, så jag var ju bara tvungen att gå även i år. Pga jobb, barn och annat, hann vi bara vara med sista passet, där Katarina Mazetti, Kjell Eriksson och Aino Trosell pratade om sina nysläppta böcker. Katarina var först ut, och gav många skratt när hon pratade om sina böcker Blandat blod och Mitt liv som pingvin. Den första är en bok som utspelar sig i en tid innan denna, och lockar därför inte mitt intresse något vidare. Däremot kommer jag definitivt att läsa Mitt liv som pingvin. Boken är dessutom utomordentligt snyggt formgiven, bara det anledning nog till ett inköp.

 

Deckarförfattaren Kjell Eriksson, med sin nionde bok om Uppsala-polisen Ann Lindell, underhåller också, på ett helt annat sätt än föregående talare, men bjuder likväl på många skratt. Han läser ur boken, han häcklar recensenter och han får mig allt lite sugen på att åtminstone ta mig an första boken i serien.

 

Sist ut på Bokens dag är Aino Trosell, som också är en deckarförfattare med kvinnlig huvudroll i sin deckarserie. Hon pratar om sin fjärde bok i serien, Järngreppet. Här är det inte lika mycket humor som i de två tidigare författarnas samtal, utan mer poesi och allvar. Vackra texter, men det är lite för sent på kvällen för tung poesi, det är många som nickar till i sina teaterstolar.

 

Men trots sen kväll har jag fått ännu mer inspiration och längtan efter att arbeta med mina böcker. Jag har fått höra hur historier hittas, hur karaktärerna växer fram och tre helt olika tillvägagångssätt att få till en bok. Nu ska det bli skriva av!!

Det är många som påstår att det här är en reklamfilm, och Bosse Larsson känns kanske lite väl till åren kommen för att det ska vara från den tiden det ger sken av. Oavsett… låtsas som att det inte är reklamfilm och njut av lite härlig "Lisch-mentalitet" 😉

Tack Leijon för tipset av den här underbara filmen.

/>

Hörde en intervju med Kischti Tomita på Morgonpasset i P3 en morgon för länge sedan. Hon hade fått en Pippi-utmärkelse av morgonpasset och var där på grund av det. Hon sa mycket vettigt under intervjun som jag funderade en del över under min resa till jobbet…

 

Hon sa bland annat att livet går ut på att bli bedömd. Och att man själv är den hårdaste bedömaren. Och visst ligger det något i det? Det går inte en dag utan att man ger sig själv dåligt samvete för än det ena än det andra. Och när man får barn blir man ännu bättre på det. Men bara på grund av det (att man själv bedömer sig själv så hårt) så blir det extra jobbigt när någon utifrån påpekar något eller ger sin bedömning av en. För troligtvis har man själv nån gång nuddat vid just det själv.

 

Det är sådant man märker ibland, både på sig själv och andra. Ibland när man ger kritik kan den tas väldigt fel. Inte för att det kanske är något egentligt viktigt man påpekar, utan antagligen för att saken man råkar påpeka är något som personen själv har kritiserat sig själv för. På samma sätt som det knappt finns något som gör mig mer irriterad än när någon t ex påpekar min tidsoptimism. Jag är så medveten om den att jag inte behöver höra. Men de kan ju inte de som påpekar veta. Det kanske är femte gången de råkar ut för den, och då är det fullt naturligt att påpeka, om det är något de irriterar sig över.

 

Därför vill jag, i bästa Kischti-anda ge ett råd. Gör mer som Pippi. Känn i magen när du gör rätt och när du gör fel, och var stolt över den du är. Och lyssna inte så förbaskat mycket på andras åsikter om dina val i ditt liv. Var lite mera Pippi helt enkelt!

 

Ps. Apropå Pippi så får ni här ett citat från Annika Lantz, ur hennes fantastiska bok "9 1/2 månad": "Under en tapetstirrarstund som jag lyckades klämma in mellan trotsutbrott och Pippi Långstrump-dvd kom jag att tänka på hur min identifikation i Astrid Lindgren-världen har förändrats under åren. Jag tror inte längre att jag är världens starkaste flicka. Inte heller känner jag Madickens längtan efter att kunna flyga. Mio-min-mios mod försvann den där gången jag försökte posera för Bingo Rimér och Ronjas rättvisepatos är i mitt fall mer ord än handling. Med när jag sjunger för A ur Emilboken: "Varför är jag inte vacker, varför är jag inte fin, varför har jag inga pengar, inte ens en symaskin" eller "Varför har jag ingen klänning som är fin, och fina skor", – då känner jag igen mig. Det är alltså där jag har landat. Den Astrid Lindgren-figur jag identifierar mig med efter 37 år är pigan Lina. Och ändå är jag glad, för när jag ser mig själv i spegeln är det bara propellern som skiljer mig från Karlsson på taket."