Det finns många obeskrivbara känslor som kommer till en när man får barn. En av dem är sömnbristen. Den känns inte som vanlig sömnbrist.
Jag har under nästan hela mitt liv "sovit för lite". Inte för att jag haft sömnsvårigheter, tvärtom, jag är en sån som kan somna för det mesta, när och var som helst. Nej då, min sömnbrist har helt enkelt berott på att jag alltför sällan prioriterar att sova. Vilket är ett problem när man har barn.
Den sortens sömnbrist som kommer efter barn är däremot annorlunda. Man sover nämligen under bebisens första halvår (kanske längre) aldrig mer än ett par timmar i sträck. Inte för att man har kolikbarn eller ens särskilt besvärliga eller jobbiga barn, utan helt enkelt för att spädbarn äter på nätterna. Och som mamma är man ofta den som matar. Hur trött man är efter bara några sådana nätter är rätt svårt att förstå innan man varit där. Och efter några månader med det sömnmönstret så är tröttheten total. Jag har upptäckt att den är svår att förstå ens för en själv. Man märker bara att man är annorlunda. Man hänger inte med när folk pratar, man gråter när någon blir glad över att gå vidare i en Idol-final, man tappar ord när man ska skriva och man pratar i fler avbrutna än hela meningar.
Första gången jag var i det här tillståndet märkte jag det inte ens. Inte förrän jag var ur det och märkte hur man ska må. Först då förstod jag att första halvåret med barn hade varit en riktig jävla pärs. Jag som bara trodde jag gått omkring i en lyckobubbla som gjorde livet lite suddigt och diffust. Och inte förstod att det är först när man får börja sova igen som lyckobubblan kommer, och man kan börja njuta av sina barn.
Nu när jag varit i det tillståndet en gång (ja faktiskt två, men förra gången hann jag bli gravid innan jag kom ur sömnbristen, så då hann jag aldrig få den där totala utsövdhetskänslan eftersom den övertogs av gravidillamående) så längtar jag bara efter den andra obeskrivbara känslan angående sömn efter barn, nämligen: En hel natts sömn.
Första natten man får sova en hel natt i sträck under eller efter spädbarnstid är helt enkelt oförglömlig. Tänka sig 6-7 kanske till och med 8, timmars sömn i sträck, utan att vakna en enda liten sekund. Piggheten man känner efter en första sådan natt är faktiskt helt obeskrivbar. Man känner sig piggare än pigg, och känner att man kan ta världen med storm. Man kan skriva böcker, bygga hus på månen (nä, just ja, det var det nån annan som skulle göra) och vara världens bästa förälder. På en och samma gång. Och först då förstår man hur man egentligen ska må. Jag längtar tills jag är där och är lycklig för att jag vet att det kommer… snart hoppas jag.
