Kategori: TWUM

Gravidfrågor

När man är gravid får man massor med frågor, t ex hur man mår och hur tjock man har blivit (för dem som inte ser hur tjock man är vill säga). Här kommer svar på några av de frågor jag svarar på allt som oftast 🙂

 

Mår du bra?

Ja, men jag är tröttare än vanligt.

 

Har du ont?

Nä, inte direkt. Lite ont i ryggen när jag suttit länge eller gått långt, inget att klaga på.

 

Har du mått dåligt?

Japp, dygnet-runt-illamående under de tre första månaderna. Den senaste veckan har illamåendet kommit tillbaka i form av illamående på morgnarna. Lite sent såhär i månad sex, men, men. Inget jag varit med om vid tidigare graviditeter, så bebisen ligger nog konstigt på nåt vis.

 

Hur mycket har du gått upp i vikt?

Just nu ligger jag på plus 8 kilo. Med Moltas gick jag upp 12 kilo totalt, och med Tett 9 kilo, så jag hoppas att vågens siffror stannar snart.

 

Har magen växt?

Ja, massor och jättefort. Se bild 🙂

 

Sparkar bebisen mycket?

Ja, ganska. Det går lite i perioder. Jag kände de första sparkarna väldigt tidigt, sedan var det lugnt länge, och nu har det varit mycket sparkande i ett par månader. Bebisen har tydliga rutiner och jag kan nästan ha den som klocka, eftersom den sparkar vissa tider. Den har dock inte hängt med i sommartidsändringen, hm… Nu har den dock haft en lite lugnare period i en vecka när den sparkat mindre generellt.

 

När är det beräknat?

Den 26 juni. Eftersom det blir kejsarsnitt och det görs 10-14 dagar innan beräknat datum så bör bebisens födelsedag bli någonstans mellan den 12-15 juni.

 

Vet ni kön nu?

Nä. Vi har gjort ett tappert försök att ta reda på, men barnmorskan kunde inte se. Vi vet bara vad hon trodde, men eftersom hon var så osäker så räknar vi det som att vi inte vet. Vilket känns jättekonstigt och onaturligt (?!) för oss som tagit för vana att veta vad bebisen i magen har för kön…

 

Om jag glömt svara på nån intressant fråga, så fråga på. Jag svarar gärna 🙂

Den som klivit på bussen bör få stiga av

Klippt ur Metros insändare torsdag den 15 februari:
"I dag hände det igen. Jag fick inte gå av Nacka-bussen vid min hållplats på väg hem från skolan. Jag steg på vid Järla station. Vid Henriksdal tryckte någon för att gå av, men bussen körde bara förbi. Vid Londonviadukten tryckte jag, men bussen körde förbi. Jag klämde mig fram till chauffören och påpekade att jag skulle gå av. Till min förvåning sa han då: "Jag hinner inte, för jag ligger efter tidtabellen"."
Jag började nästan skratta när jag läste ovanstående insändare. Men sen förstod jag att det faktiskt hade hänt, och då börjar man ju undra… vad är vitsen med att ha bussar om folk inte få kliva på och av där de vill? Nog sjutton vore det bättre att bussen var lite sen än att man hamnar någon helt annanstans än var man nu ska?
Jag hoppas att det inte är ett vanligt förekommande problem, men om det är det så hoppas jag att fler än den som skrivit den här insändaren skriker högt och tvingar chauffören att stanna nästa gång. För att göra sådär är ju ändå helt sjukt…


Tre eller fyra?

Det var ganska få som reagerade utan chock när vi berättade att det var en bebis till på gång. Och jag förstår, vi var själva lite chockade över att det gick så fort. Men beslutet togs mest för att vi börjar bli sugna på egen vuxentid, och det är ju så svårt så länge man har spädisar och barn som är för små för att lämna bort till mor- och farföräldrar, syskon och andra som vill barnvakta. Så då tänkte vi att vi kör på nu när vi ändå har en liten kille som är för liten att lämna bort, och tar nästa direkt.
Ja, och nu är vi där. Snart kommer bebis nummer tre, och jag går och funderar om den här graviditeten kommer att bli min sista. De första tre månaderna hade jag bestämt mig för att oavsett om det blir en pojke eller flicka den här gången så skulle det här vara min sista graviditet, för jag skulle nog inte orka en gång till. Nu när bebisen börjar bli så stor att jag känner dess sparkar hela dagarna, och jag dessutom inte mår illa längre och börjar få en fin stor mage, så har jag genast glömt bort de där jobbiga första månaderna. Nu känner jag mig mest vemodig över att det kanske är sista gången jag får känna en bebis sparka i min mage. Sista gången jag får ha en stor mage som jag kan vara stolt över, och som folk tycker är vacker. Och jag börjar tänka i banor som att även om det här skulle vara en tjej, så kanske det skulle vara roligt med två tjejer? Och om det inte är en tjej så måste vi ju nästan prova en gång till…
Ja, ja. Jag tror inte att det är något som går att bestämma just nu. Framtiden får utvisa hur många barn det blir i vår familj. Även om jag kan se det besvärliga med fyra barn (man får inte plats i en "vanlig" bil, man kommer kanske inte att ha råd att ge alla barn det de vill ha, man ska ha råd att vara föräldraledig i ytterligare nåt år, min kropp ska orka vara gravid igen, det blir desto svårare att få någon som barnvaktar ju fler barn man har) och så vidare, så kan jag inte låta bli att släppa den där tanken jag haft i hjärnan så länge att jag ska ha fyra barn…
Hur många barn tycker ni är lagom?

Som en filmatisering av en serietidning

Hörde på radio en dag att tv-programmet Prisonbreak inte får visas på fängelser i USA längre pga att fångarna kan få idéer om hur de ska rymma. Huvudrollsinnehavaren Wentworth Miller hade svarat på det med orden "Är det någon som inte förstått att det här inte är någon dokumentär? Att det är en påhittad historia, mer som en filmatisering av en serietidning liksom?".

 

Underbart svar 🙂

 

En galet bra föreställning

Förra lördagen hade vi lyckan att få gå ut och roa oss på tu man hand. Valet föll på Bounce föreställning av Gökboet som visades i Västerås den helgen. Det visade sig vara ett bra val. Högt tempo, bra story (ja, den känner man ju till sedan tidigare), snygga scener och tolkningar, skön musik och förbannat mycket cool dans. Stort tack Emmelie och Alex för barnvaktandet!

Ullis: Jag har sett Bounce tidigare, och kanske tyckte jag att den förra showen var något bättre rent dansmässigt än den här. Men man kan inte bortse från att Gökboet-storyn ju är så fantastiskt sorglig och hemsk att man bara inte kan låta bli att bli helt tagen av dess historia, oavsett hur den framförs. Här framfördes den dessutom riktigt bra, på ett snyggt, skönt och annorlunda sätt. Och nog för att jag är extra gråtmild nu som gravid, men den här föreställningen var värd många tårar även för en icke-gravid Ullis.
Tård: För mig var det premiär för Bounce och jag tycker verkligen att det var grymt. De hade fruktansvärt smarta och coola lösnigar för att få till häftiga scener. Dock märkte man att de ordinarie medlemmarna var väldigt mycket mer samspelta än de som var inhyrda för just Gökboet. Lite synd, showen skulle vunnit på att alla var supersynkade. 

Bounce hemsida »

Vem i helvete har kommit på det här!?

För någon vecka sedan när vi var och handlade skulle jag gå och plocka en cider att lägga i kundvagnen. Det var inte det lättaste, varenda tillverkare verkade ha slutat tillverka cider. Det tog en stund innan jag upptäckte att alla dessa "Äppeldryck" som fanns i hyllan hade en liten text under där det stod "ciderkaraktär".

På grund av nya regler kring hur man i Sverige får definiera cider så måste alltså alkoholfri cider heta "fruktdryck med ciderkaraktär" nu för tiden.

Vem i helvete är det som har slösat tid (och skattepengar gissar jag) på att ens komma på den här förändringen!?!?!? Dessutom tvingat en massa tillverkare ta fram nya etiketter. För att inte tala om att det förvirrar konsumenten! (Och nu fått mig att lägga ytterligare tid och irritation på att skriva det här 😉

Nä, men ärligt talat. Jag har sökt lite på nätet för att få svar på vad reglerna innebär och vad fan poängen är med dem. Någon som vet?

Fallhöjd

Har precis läst en bok av Nick Hornby, kallad Fallhöjd. Den handlar om fyra personer som träffas på ett hustak i London, där alla är för att ta livet av sig. Det ena leder till det andra och det blir en tragikomisk historia om ett udda möte. Den reflekterar över människors olika anledning till att tänka tanken att ta livet av sig…

 

…och jag funderar och funderar över hur människor ens kan överväga tanken. På riktigt menar jag. För att ta livet av sig är väl ändå det elakaste och mest egoistiska man någonsin kan göra? Jag kan förstå att man mår så dåligt att man inte vill leva längre. Men att man vill orsaka sin familj en ångest i resten av deras liv över om de var orsak till att deras mamma, pappa, dotter, son, man eller fru tog livet av sig, det kan jag för mitt liv inte förstå. För det är alltid det man gör. Man kan tänka att familjen ska må bättre utan en. Men man orsakar alltid sin familj ett lidande i resten av deras liv om man tar livet av sig. Familjen undrar om de inte var kärleksfulla nog, om de inte var snälla nog, om de bråkade för mycket, om de tog personen för mycket för given och så vidare och så vidare, i all oändlighet.

 

Min före detta svärfar tog livet av sig. Han var fram till dagen han tog livet av sig en av de vackraste personer jag mött. Han ville alla gott. Men när han tog livet av sig, och orsakade alla runt omkring sig den smärta han gjorde, ja, då kan jag bara inte tycka att han är en fin människa längre. Och jag tycker det är förbannat synd att han inte har fått se hur mycket illa han har orsakat sin familj genom att ta den enkla vägen ur livet för sig själv, men lämnat alla andra kvar med livslång ångest, dåligt samvete och sorg. Att misshandla sina barn fysiskt är fruktansvärt. Men att misshandla dem psykiskt är ännu värre. Och det är precis det du som förälder gör om du tar livet av dig. Och ingen terapi i världen kan nånsin hjälpa din familj ur det, för du som är den enda som kan ge svaren finns inte där för att svara.

 

Det här är ett inlägg till…

…alla er som tänkt tanken att ta livet av er – tänk er för om ni verkligen är beredda att göra era familjer det ondaste någon någonsin kan göra.

…och till er som gjort det – fan ta er.

 

Läs våra recensioner av boken här.