Nja, jag vet att det här kanske inte är så rolig läsning för alla, så känsliga läsare får varnas. Men för alla er som varit med om att få bebis vet ju vad det handlar om, så ni kan ju läsa vidare om ni vill (även ni andra om ni vill få en utförlig rapport om hur det är 😉
Födelsedagen
Klockan sju på morgonen fredag den 28/4 anlände vi till avdelning C13 på karolinska för att bli iordninggjord för planerat kejsarsnitt (vilket innebar bland annat snygg nattskjorta och superläckra stay ups för min del – NOT). Några timmar senare (kändes som mycket låååång väntan) blev vi nerkallade till operationssalen och i och med beskedet försvann all färg från Tårds ansikte och jag riktigt såg hur superstressad och nervös han blev… själv kände jag mig ganska så lugn och log mest åt Tårds stressade uttryck 🙂 Efter lite mer formalia (och isättning av dropp – inget för spruträdda) var det dags att få komma in till operationssalen (vid det laget hade Tård famlat sig i en rymddräkt och hårnät som papporna behöver ha för att få vara närvarande vid operationen). Där inne fick vi ta i hand med ett tio-tal personer som skulle vara med under operationen. Allt från barnmorskor till elever, narkosläkare, narkossköterska, operationsläkare och annat. Sen var det dags för lite mätinstrument som skulle kopplas på och sist men inte minst, ryggmärgsbedövningen. Den är inget vidare om jag ska vara helt ärlig, den känns att ta om man säger så (eller som min barnmorska så psykologiskt uttryckte när vi födde Moltas "ooooj shit vilken stor spruta"). När bedövningen väl var lagd gick det rätt fort. Jag fick lägga mig på operationsbordet och det var dags att rengöra magen och hänga upp skynket så att jag och Tård skulle slippa se vad som försiggick bakom. De testade även så att bedövningen tagit genom att dra en kall blöt bomullstuss från magen och neråt på mig, och eftersom det är en bedövning som bara bedövar mot smärta så känner man väl när bomullstussen dras längs kroppen, men känner inte kylan förrän de kommer förbi det bedövade området. Sen satte de igång. Efter att ha varit med om ett kejsarsnitt tidigare så kändes det som att det tog lång tid. Och vi hörde att de mumlade något om att något "satt fast" och att det behövdes klippas mer och mer (och hörde även väl när klippen gjordes, något som kan göra en lätt svimfärdig). Som jag berättat så är man inte bedövad mot beröringen, så jag kände att de bökade omkring rätt rejält i magen, och narkosläkaren som stod bredvid Tård och tittade på vad som hände såg inte för trygg ut i blicken och jag började bli lite orolig eftersom det tog sån tid.
En frisk bebis
Till slut så sprang de iväg med ett litet knyte i alla fall, upplockat ur min mage. Jag hade hört en liten liten hostning, men sen var det alldeles tyst. Tård blev ivägropad och någon sekund senare hörde jag skriket från vår lille son, och strax därefter kom han och fick ligga på mitt bröst. Anledningen till att det tagit sån tid att få ut honom, berättade operationsläkaren, var att navelsträngen varit lindad tre varv runt halsen och ett varv runt kroppen på vår lille Tett. En vaginal förlossning hade med andra ord varit katastrof i det här läget, så man får väl tacka gudarna (ja, eller nåt som finns) för att det blev kejsarsnitt i alla fall. En lustig sak i det hela är att jag väldigt tidigt i den här graviditeten frågade Tård om han hade hört talas om något barn som blivit strypt av sin egen navelsträng, om det överhuvudtaget kunde hända. Han hade aldrig hört talas om det och trodde inte att det kunde hända. Jag har dock varit orolig för just det under hela graviditeten, och har även påpekat att det i magen känts som att bebisen legat och dragit i mina tarmar. Inte konstigt att det har känts så såhär i efterhand…
Anledningen till att de sprang iväg med Tett när han lyftes ur magen var just att han lät för lite, och de var tvungna att blåsa rent för att få igång hans andning. Det är vanligt vid just kejsarsnitt att barnen får problem att börja andas, eftersom de tas ut ur magen så fort (vid en vanlig förlossning hinner barnet förbereda sig på andning under värkarbetet). Med Moltas var det dock inga problem, han andades av sig själv redan från början. Men Tett behövde lite hjälp, men sen gick ju allt jättebra.
Pytteliten
Jag fick ha Tett på bröstet ett tag och både jag och Tård fascinerades över hur lik sin storebror han var. Men oj så mycket mindre. Jag sa till Tård att han måste väga mycket mindre än vad Moltas gjorde, men Tård trodde bara vi glömt bort hur liten Moltas varit. Men efter att ha tagit längd och vikt så visade det sig att lillebror vägde 800 gram mindre och var 1 cm kortare, och det är klart att det gör skillnad. Så 3380 gram och 52 cm lång var vår lille kille. Tård och Tett var kvar hos mig under resten av operationen, och fick följa med direkt till uppvaket sedan. Tett hade redan hunnit ta sig ett smakprov på mammas mjölk vid det laget och låg och snuttade gott. Vilken skillnad mot med Moltas då nån förvirrad barnmorska glömde Tård och Moltas i ett rum i två timmar nånstans långtifrån mig, grrr…
Mycket kan gå fel
Det är inte utan att man är lite orolig när man ska göra en sån här stor magoperation. Det finns massor som kan gå fel, både för mamman och för bebisen, och precis innan vi skulle gå iväg till uppvaket fick vi veta (vilket vi helst hade sluppit få veta) att det inte hade gått bra för kejsarsnittet som vår barnmorska varit med på precis innan. Därför var det viktigt att Tett började ammas så att han skulle kunna ligga nöjd vid bröstet under tiden på uppvaket, eftersom barnskrik var det värsta familjen det inte gått bra för på uppvaket skulle kunna få höra. Vi fick aldrig höra exakt vad som gått fel, men det gav en oerhörd obehagskänsla.
Släkten får veta att en Tett är född
På uppvaket ringde vi till mormor först och berättade att Tett hade kommit. Hon undrade väl lite över namnet men vande sig ganska fort vid tanken och hälsade grattis till pappa Tård och lill-tetten. Sen var det farmor och farfars tur att få veta, och de undrade nog lite över namnet de med… Sen var det mys i några timmar på uppvaket. De kom och frågade emellanåt om jag kunde röra på benen, men
jag skakade på huvudet och rörde på benen, och Tård skrattade 🙂 Grejen var väl att jag inte kände benen, så jag visste inte att jag rörde på dem, för jag låg tydligen och sprattlade för fullt. En jätteobehaglig känsla kan jag lova, men oj vad skönt när benen väl börjar kännas sen. Däremot kommer ju smärtan i magen tillsammans med känseln i benen, men den kändes ganska välkommen när den väl kom, för det betydde att bedövningen höll på att gå ur och att vi kunde få komma upp till BB.
Jättefint rum på BB
Uppe på BB fick vi ett jättefint rum på avdelning C23 (istället för C13 där vi var sist). Ett enkelrum med säng för pappa också, och med delad toalett med ett annat rum, och med eget skötbord och handfat inne på rummet. Superlyxigt. Skönt att få komma till ro lite. Vi fick inget förlossningsfika den här gången. Det som jag längtat efter hela dan (undrar om det är en lyx man bara får som förstagångsförälder?). Men efter en 17 timmar lång fasta var saft eller vatten det enda jag blev erbjuden. Det blev lite äppeljos, och sen en timme senare ändå bad jag om att få äta lite snälla, för oj vad hungrig jag var. Fick god köttgryta med potatis och ni kan inte ana vad gott det smakade! Jag kände mig oerhört pigg också trots för lite sömn senaste nätterna och en operation några timmar tidigare. Men vid sjutiden bad jag ändå att få komma upp, och jag tog en dusch som kändes helt gudomlig. Barnmorskorna bara skakade på huvudet och menade att man inte skulle klara av att komma upp och duscha samma dag som man gjort ett kejsarsnitt. Men det gick och oj vad skönt! Efter duschen var det dags för kvällsfika och ett par oerhört goda ostlimpmackor med te slank ner lätt som en plätt, och jag bad sköterskorna ta bort mitt dropp, det behövde jag ju inte nu när jag kunde äta och dricka vanligt.
Smärtskala och BB-mys
Sköterskorna kom in titt som tätt och undrade över var på smärtskalan jag låg (mellan 1-10). Jag har nog legat nånstans runt 2 hela tiden, för särskilt ont kan jag inte påstå att jag haft. Men de tyckte bara att jag var konstig… Jag tyckte också att det var lite konstigt, för det hade gjort mycket mindre ont den här gången än med Moltas, och jag var defintivt mer förberedd och tränad för smärtan då. Men, men… Jag oroade mig dock lite för natten, för det var första natten jag hade som mest sammandragningar och eftervärkar och som mest ont efter Moltas kejsarsnitt. Men kvällen gick och vi myste och tittade på "Bästa sommaren" tillsammans jag, Tård och Tett, och jag fick fina mammaledighetspresenter av Tård (så nu ska jag bli framgångsrik författare under min mammaledighet), och natten gick med en vaken och hungrig Tett (fram till klockan fyra). Men jag fick aldrig så ont jag hade förväntat mig och det kändes väldigt skönt. Tett somnade vid fyra och sov ända till åtta, så vi hann få några timmars sömn vi föräldrar med, skönt.
Det var ett intensivt dygn, men jag kan inte beskriva känslan av att vakna nästa dag och vara en till i familjen, att ha en till alldeles frisk och kry liten kille att få gosa och snosa på.
