Så idag var det dags. Vi skulle få se vår lilla/e knärt i magen för första gången. Det är en så obeskrivlig känsla att man inte ens när man varit med om det flera gånger förut kan förstå eller föreställa sig känslan innan man ligger där och ser figuren som rör sig inne i ens mage.
Det här var en liten envis en som låg med ryggen mot ultraljudsapparaten, och ville inte vända på sig hur mycket vi än buttade och puttade. Den låg bra där… Men vi såg lite sparkar och lite vinkningar i alla fall. Den låg och gnussade sig på näsan och sprattlade till emellanåt när den tyckte att barnmorskan puttade lite för mycket. Men den vägrade att vända på sig.
Man kan inte låta bli att bli fascinerad över barnmorskorna som kan urskilja varenda liten del av kroppen på denna lilla varelse, allt från hjärtklaffar till hjärnhalvor. Helt otroligt. Själv ligger man där och tittar och tittar på den platta tv-skärmen på väggen (oj vilken utveckling, för två år sedan när vi kollade på Mojje så var det minsann inte platta skärmar) och ser bara en gröt av grått och vitt… kanske ett litet huvud och en söt liten näsa ibland, eller en hand som vinkar och ett hjärta som slår (men nästan bara ifall barnmorskan pekar ut det för en).
Men trots att det är ljuvligt att få se sin bebis för första gången så är det allra bästa med ultraljudsundersökningar ändå att man får veta ifall allt är ok. Och allt var som det skulle med knyttet i magen, så nu kan man pusta ut och bara längta. Datumet för födelsen blev framflyttat två dagar, så nu är det 3 maj som gäller… åh vad det känns långt dit. Men med tanke på att de första månaderna bara runnit iväg så kommer väl resten av tiden att gå fort också hoppas vi.
Och oavsett om det är en pojkknärt eller en flickknärt där inne så är en sak säker, lik storebror är den i alla fall. Kolla in Moltas ultraljudsbild och jämför så får ni se två bebisar som är lika som bär, åtminstone i vecka 18-19…
