Kategori: TWUM

Vi tycker att vi har varit ganska tydliga i våra jämställdhetsfrågor. Tror vi är ett ovanligt (tyvärr) jämställt par vad gäller föräldraledighet, familj och yrkesliv. Därför är det inte utan att vi ganska ofta funderar över ironin att vår dotter har blivit en av de mest tjejiga tjejer vi nånsin träffat. De första färgerna hon lärde sig var rosa och lila, medan killarnas första färger var rött och blått. Hon vill ha klänning, tajts och balettskor varje dag, och hon ägnar mesta delen av sin lektid till att sköta om dockor och mjukisdjur. Får hon välja film blir det Pippi eller Lotta, medan killarna väljer superhjältar á la Batman, Stålmannen, Pokemon och Ben 10.

 

Jag är en feminist. Jag tycker lika lön för lika arbete är en självklarhet. Jag blir galet förbannad över att föräldraledigheten inte är jämnt fördelad mellan föräldrarna, att det är mycket svårare att hamna i ledningsposition bara för att du är kvinna, och att det är en självklarhet att det är mannen som ska uppvakta kvinnan. Lik förbannat sminkar jag mig varje morgon, går i klänning trots att det är 10 minusgrader ute och bär obekväma skor, bara för att det är snyggt. Och det är såklart just det jag lär min dotter. Hon ser mig sminka mig varje morgon, måla naglarna, ha klänning och fixa håret. Det är, när man tänker efter, inte så konstigt att hon blir arg som ett bi när hon måste ta på sig en overall ovanpå sin klänning eller kjol (för att då ser man inte klänningen), eftersom mamma inte har någon overall på sig (utan går ut i tunna strumpbyxor trots kylan). Det hon inte ser är min kamp på jobbet, om att vara lika mycket värd trots att jag är kvinna, för då är hon på dagis och leker med dockor. Utan en aning om vad just det kommer att ha för inverkan på hennes framtida liv.

 

Så hur ska man göra för att ännu mer bidra till jämställdhet? Krävs en total utplåning av alla könsattribut för att man ska ha samma förutsättningar i livet? Är det vad vi vill? Och går det, om vi skulle vilja? Och om vi lyckas, kommer det ändå att bli jämlikt? Jag har ingen aning.

2010-02-19

Moltas: Pappa, när får vi spela tv-spel?

Tård: Ni får spela imorgon eller i övermorgon.

Tett: Då tycker jag i övermorgon.

Moltas: Men Tett, imorgon är ju imorgon.

När våra barn tittar på film, så väljer de alltid vilken karaktär i filmen som de är. Moltas vill till exempel alltid vara Jerry när de tittar på Tom & Jerry, vilket innebär att Tett får vara Tom. I Batman är Moltas Batman och Tett är Robin, och Vila, hon vill alltid vara "tjejen". Hennes favorit är Monsters vs. Aliens, där hon självklart har rollen som Susan, som är själva huvudpersonen. Och Pippi Långstrump och Lotta på Bråkmakargatan såklart, där är ju hennes karaktär given också. Sedan sitter de och har en konversation under hela filmen, och säger "varför gjorde du sådär, oj vad coolt att du kunde flyga, nämen, du får inte dra mig i svansen"… Ja, ni fattar…

 

Härom helgen satt jag och Tård och skulle titta klart på en film (500 days of Summer) medan barnen lekte i vardagsrummet. De ville hellre att vi skulle titta på en barnfilm, men vi berättade att nu skulle vi se mamma- och pappa-filmen. Då går Vila fram till Tård, beskäftig som bara hon (och Lotta på Bråkmakargatan) kan vara, och frågar: "Vem ska du vara, ska du vara killen?". Det var ju självklart för henne att vi också gick in i rollspel så fort vi tittar på film. Och det var inte utan att vi båda kom att fundera över hur kommande tv-kvällar skulle se ut om vi gick in i rollspel med filmkaraktärerna. Tänk vilka härliga diskussioner det skulle kunna bli i tv-soffan. "Vad fan gjorde du sådär för?", "Jaha ja, du tänker så du…". Ja, ni kan ju bara föreställa er… 🙂

En morgon på väg till dagis förra veckan pratade jag och Tett lite om dagisgrupperna på dagis. Jag visste att röda gruppen är gruppen med yngst barn, och att i blå grupp går de äldsta barnen. Så frågade jag vilka som går i grön grupp, ifall de var näst störst. Tett tittade på mig och svarade "nä, dom är precis lagom".

Ni som är flitiga twum-besökare har antagligen sett att det är en röd plupp (dvs nytt inlägg) vid barnens dagböcker mer eller mindre varje dag. Och jo, nästintill varje dag de närmaste åren har det faktiskt kommit ett nytt dagboksinlägg. Så barnens dagböcker är lätt den mest uppdaterade kategorin på twum. Och också anledningen till att twum från början byggdes, för att vi skulle ha en plats att berätta för mor- och farföräldrar och andra som inte är fysiskt nära om barnens liv och utveckling. Varje barns dagbok ligger i vänsterspalten, för er som missat dem.

 

Några har kommenterat att dagboken dock ligger lite efter i tiden. Bara därför har vi nu speedat på inläggs-takten lite, bara för att de inlägg som ligger för dagen inte ska vara ett par månader gamla, för att de som vill följa barnens liv ska kunna göra det lite mer up-to-date. Men de kommer att fortsätta att vara förskjutna ett tag framöver, för att alla inlägg ska få sin egen publiceringsdag.

 

Jag har gett nyårslöftet "Skriva dagbok" i många år, och jag har aldrig lyckats längre än ett par veckor. Jag har nu slagit personrekord i hästlängder. I snart sju år har jag skrivit dagbok. Och inte bara för mig själv, utan även för mina tre små älsklingar.  Och jag utnämner härmed mig själv till världsbäst som barndagboksskrivare. Eller åtminstone världsmest.

Under hösten träffade jag en hel massa inspirerande företagare. Några av dem har jag fått förmånen att jobba tillsammans med, och tänkte här visa resultatet av en av de samarbeten som uppstod. Uppdraget var att ta fram en idé för en informationsfilm för Sundbybergs skolor, och här är resultatet (som delvis bygger på min idé med intervjuer där svaret alltid bygger på närheten mellan skola och hem).

/>

Tårds tidigare gubbtest här fick mig att fundera lite på ålderstecken. Jag har på nåt sätt tidigare trott att man ändrar smak med tiden, att man börjar gilla dansbansmusik bara för att man blir medelålders, att man tycker att kort permanentat hår är den finaste frisyren när man passerat 70, och att man absolut inte tycker att jeans är snyggt längre när man passerat en viss ålder.

 

Nu har jag tänkt om. Jag tror mer det handlar om att man vågar stå för vad man gillar när man blir äldre, och att det är det som är själva ålderstecknet. Att man kanske fått ett självförtroende som är starkare än trender och omgivningens åsikter. Att man när man är 50 vågar stå för att man inte tycker att tajta jeans är ett särskilt bekvämt klädesplagg, trots att det är det som är trenden just då. 

 

Bara en tanke. En tanke jag fått för att jag faktiskt vågar stå för att jag gillar E-type och dansband nu, vilket jag inte gjort för bara 10 år sedan, så det har definitivt kommit med åldern. För E-type har jag gillat sedan jag först hörde honom, och dansbandskärleken har funnits hos mig sen jag var ung och gick på foxtrot-kurs och var med när mamma och pappa dansade till Kicki Danielsson och Wizex. Dansband är nostalgi och små-ångest för mig. Jag sitter inte och lyssnar på det, jag köper inte dansbandsskivor, men jag gillar att höra en dansbandslåt ibland, och jag älskar att dansa till trubadurers dansbands-covers. Och jag inte låta bli att få spritt i benen när jag tittar på Dansbandskampen på tv (och nu med nyvunna bugg-kunskaper spritter det om möjligt ännu mer i benen).

Ibland lyckas jag ha riktiga dejt-dagar. Den kan börja med en frukost-dejt på tu man hand med Tård. Vi lämnar barnen på dagis och åker ner till ett klassiskt gammalt morgonöppet fik nere på stan, dricker varm choklad och äter smörgås. Mys.

 

Mätt och belåten åker jag till jobbet och jobbar några timmar innan det är dags för nästa dejt. En lunch-dejt med en före detta Berghs-kursare. Vi har massor att prata om eftersom det var länge sedan vi setts, och vi kommer på många bra grejor inför framtida samarbeten.

 

Sedan tillbaka till jobbet för att jobba några timmar till, innan jag kastar mig hem för att gå på ännu en dejt. En kvälls-dejt med kvinnliga företagare i Västerås. Och oerhört inspirerande sådana dessutom. T ex med en duktig poet (Annelie Salminen) som pratar om sin nya bok ("Pappa") och läser poesi för oss. Helt fantastiskt duktig poet och skribent. Och inspirerande som få att lyssna på.

 

Kvällen blir sen men trots det har min man hållit sig vaken där hemma, för dygnets sista dejt, en dejt för att sammanfatta dagen och berätta för varandra vad den innehållit. Jag sover gott på natten efter en sån här dag, åh vad det är inspirerande att träffa andra människor. Dejta mera vet jag!

Bland alla grunge-band som finns i min mans musiksamlingar så har jag känt mig ganska stolt över att åtminstone alltid ha kunnat skilja ur Eddie Vedder och Pearl Jam bland alla de andra. Fram till för nån vecka sedan, när jag var på MediaMarkt och hörde en kanske lite för kommersiell låt för prettoiga PJ, men ändå, tänkte att de kanske tagit sitt förnuft till fånga 😉 Sen kom nästa låt på skivan, och det lät inte riktigt som Eddie, men sen kom en till när jag ändå tyckte att det var Eddie. Messade Tård och frågade om han kände till att PJ gjort nån låt med "radio" i, men han visste/trodde inte det.

 

Well. Ju fler låtar de spelade, desto mer osäker blev jag, tills jag till slut gick runt i butiken för att försöka hitta vilken skiva det var som spelades, för att till min förskräckelse upptäcka att det var en Bruce Springsteen greatest hits som spelades. Så mycket för min kunskap om grunge… Funderade länge på om jag skulle våga säga nåt till Tård, men insåg att han inte skulle släppa vad det var för låt jag hört med PJ, så jag berättade ändå till slut, och blev väl rätt sågad som musikkännare… Sedan dess har jag fått höra en och annan tyken kommentar. Som senast igår när "Born in the U.S.A" spelades på radio, och Tård sa "jag visste inte att PJ hade gjort en cover på den här"…

Vi har börjat med "färgglad torsdag" på min avdelning på jobbet. Varje vecka en ny färg. Vi började med grönt, veckan efter var det blått och därefter har röd, brun, orange, vinröd och lila dag också passerat. Vi gör många kollegor glada genom att vandra runt i grupp, alla i samma färg :o)