Första dagen i Thailand

Mamma berättar:

Så fort planet landat så började Moltas tjata om att bada. Jo, han var inte ensam om att vilja hoppa i poolen vill jag lova… Men det var några timmar tills dess… vi väntade tills de flesta gått ur planet och tog oss ut vi med. Sen var det lång väntan i passkontrollen, och alla skulle fotograferas och få typ sjuttioelva stämplar var i pass och överallt. När vi äntligen tagit oss igenom den kön så stod våra väskor och väntade på oss, och vi tog ett snabbt toabesök innan vi tog med oss våra väskor och gick ut för att leta redan på rätt buss. Värmen som slog emot oss när vi kom ut kändes helt ljuvlig. Och inte var det så vidare disigt heller utan gassande sol. I bussen var det om möjligt än varmare, men som tur var behövde vi inte vänta så länge innan vi gav oss iväg. En svensk guide kom in och berättade lite om Phuket och gav lite tips, sedan lämnade hon över till en thailändsk herre som blev vår guide. Han pratade ganska oförståelig engelska (var nästan bättre på svenska faktiskt), men det man förstod av vad han sa var intressant i alla fall. Vi åkte förbi där filmen

Vi drar till Thailand

Mamma berättar:

Idag vaknade barnen oväntat och ovanligt tidigt. Kanske var de som vi lite spända på resan. I alla fall Moltas som har gått i flera veckor och räknat dagarna tills han ska få åka flygplan med mormor och morfar… Kanske var det lika bra det, för dagen blev lagom stressig trots att vi packat och haft allt klart i god tid dagen innan. Det tar ju alltid sin lilla tid att få barnen iordning, få i dem frukost och att fixa alla de där sista smågrejorna man glömt, som bara måste fixas när man ska vara borta i två veckor. Men strax innan tolv bar det i alla fall av mot Arlanda. Inte mer än tio minuter senare än vad vi räknat med att åka, så fortfarande i god tid för att hinna innan incheckning. Både jag och Tård blev iskalla när bilen rasslade till och stannade när vi körde ut från parkeringen. Och sen inte ville starta igen. Jag hann tänka tusen tankar… hur får vi med oss all packning på buss, hur ligger vi till i tid om vi ska ta oss dit med buss, och så vidare. Som tur var startade bilen i alla fall efter många försök, och vi drog iväg mot flyget. Framme där mötte mamma och pappa upp oss och hjälpte till att forsla ur packning och barn ur bilen, och Tård åkte vidare och långtidsparkerade bilen. Vi andra försedde all packning med adresslappar, fixade påsar till barnvagnarna och flyttade över alla vätskor etc som vi skulle ha med oss i handbagaget till återförslutbara plastpåsar. Efter att Tård åkt på sightseeing runt flygplatsen nåt varv så mötte han upp oss och vi gick och ställde oss direkt i incheckningsdisken. Vi funderade lite över hur dyr överviktsersättningen på barnens väska skulle bli och räknade med ca 750 kr. Som tur var så kommenterade kvinnan i incheckningsdisken bara att det var på gränsen att den fick följa med överhuvudtaget, eftersom de hade en maxvikt på 32 kilo per väska, och vår väska vägde 32,1 kg

Två storebröder i familjen

Jojomensan. Knasigt men sant. En till bebis på gång medan yngsta storebrorsan fortfarande är bebis. Och idag har vi fått tjuvkika på vårt tredje lilla bebismirakel för första gången. Den var inte så himla sugen på att vara med på bild, och ganska så lugn där i magen (väldigt olik Moltas som snurrade runt som en galning, vilket han ju fortfarande gör, även utanför magen). Men söt förstås, eller hur?

Ja, vad ska man säga mer? Att det är lika fascinerande varje gång kanske. Just den där första gången som man får se att det verkligen är en bebis där inne… Jag har dock känt kraftiga sparkar hela den här veckan, så den här gången visste jag ju mer säkert än med de två andra att det faktiskt var en bebis där inne (kände inte så tidiga sparkar med varken Moltas eller Tett). Men ändå. Man blir sådär knasigt lycklig när man ser den där allra första bilden teckna upp sig på skärmen över det lilla huvudet, fötterna, armarna och magen… Den här gången har graviditeten känts mer overklig än någon av de tidigare med (vilket väl borde vara tvärtom eftersom man borde vänja sig nån gång), så det känns skönt att ha bildbevis på att det bor nån där inne, som man kan ta fram och titta på när det känns för overkligt igen.

Bebisen ska såklart ha sin egen hemsida och flik här på twum. Vi har lagt upp den redan nu med lite dagboksinlägg från magen/graviditeten. Såsmåningom ska den här bebisen få en mer riktig hemsida med, men storebror Tett står först på tur, han stackars som fått vänta i över 8 månader på sin. Men jag hoppas att vi kan ha bebis-sidan klar till ankomsten i slutet av juni i alla fall… Men så länge får ni nöja er med den här.
Självklart kan ni även den här gången gissa kön, det gör ni under "I magen"-fliken där det ligger en undersökning..

Ultraljud

Idag har vi fått se dig för allra första gången… det är tredje gången vi är på ett ”första” ultraljud, och det är lika overkligt varje gång. Man tycker ju man borde börja bli van nån gång… Du var så söt där du låg inne i magen. Ganska så lugn och ville helst inte posera för någon bild. Men vi såg att du fanns där, att ditt lilla hjärta pickade och att allt var som det skulle. Barnmorskan flyttade fram datumet till den 26 juni istället, och det passar bättre in med mina egna beräkningar med. Och passar bättre för mitt jobb med så jag hinner vara med på katalogfotograferingen innan du kommer, för om du skulle kommit en vecka tidigare hade det varit precis på gränsen…

Åh, nu längtar vi mest efter att det ska bli juni så vi ska få gosa med dig på utsidan av magen. Men många sparkar och mycket bus ska vi ha med varandra du och jag innan dess, så tiden kommer nog att springa iväg tills vi får snosa på dig på riktigt.

Idag ska vi förresten lägga ut första versionen av din hemsida med (inte så fixad, vi lovar att du ska få en mer rolig hemsida när du kommer ut). Också gör vi det offentligt att du finns med på twum. Vi ska även berätta för din stora storebror idag att du finns i mammas mage. Han kommer nog att bli jätteglad!

Puss och kram från mamma och pappa


Mitt liv som Ingmar

Kommer ni ihåg Ingmar i ”Mitt liv som hund”? Och framför allt kommer ni ihåg hur svårt han hade att dricka mjölk. Han började skaka i handen när han skulle föra glaset till munnen, och om han försökte genomföra det så blev det spilld mjölk överallt – som Winnerbäck skulle uttryckt det.

Jag lider av samma problem. Det gäller inte mjölk i mitt fall, utan främst te eller saker man äter med sked. Det händer i princip bara i situationer då jag är lite obekväm. Att dricka te på en anställningsintervju är t ex otänkbart. Men även att äta soppa bland kollegor på jobbet är stört omöjligt. Jag har många gånger lämnat en orörd kopp te eller en osmakad soppa bakom mig pga detta.

Den allra mest pinsamma situationen jag kan minnas är när ett undersökningsföretag som satt ovanför en tidigare arbetsplats kom ner och hämtade upp mig för en provsmakning. Det var Wasa som hade planer på att lansera en ny sorts müsli innehållandes knäckebröd. Kvinnan som höll i undersökningen satt mitt emot mig och stirrade på mig när jag skulle äta. Jag lyckades med otroligt darrig hand få i mig en liten sked. Efter det stod valet mellan att riskera att kladda filmjölk i hela ansiktet eller låtsas kunna göra en utvärdering efter en halv sked. Jag valde det senare. Antagligen tyckte hon jag var stenknäpp som först darrade i mig en sked och sedan hyllade müslin som något jag verkligen skulle köpa om det fanns (det var iofs sant, för det var gott – att bryta knäckebröd i bitar och skiva ner en banan i filen är ju ett gott knep min mor har lärt mig).

Nåväl. Jag har bestämt mig för att i så många fall som möjligt förklara läget för den/de jag äter/dricker med, för att på så sätt avdramatisera det. Men risken är väl – förutom att de tycker jag är knäpp – att det blir ännu värre efter jag berättat eftersom de garanterat kommer att studera mitt ätande/drickande ännu mer ingående.

En kompis är född

Hej bebis. I morse när jag vaknade så sparkade du till ordentligt i magen. Åh vad mysigt det är att känna de där första riktiga sparkarna. Jag har känt lite fisksprattel i magen tidigare, men det var ett tag sedan nu. På väg till jobbet sparkade du igen. Och när jag kom till jobbet fick jag sms från min kompis Karolina som berättade att din lille kompis Arvid var född, Moltas kompis Antons lillebror. Vad kul. Åh vad ni ska leka sen när ni blir större.

Jag blir så upprörd och ledsen

I höstas läste jag boken "Komma ut" av Anders Öhrman. Det är en samling med verkliga berättelser där homosexuella människor kommit ut med sin läggning för omgivningen.

Tidigare har jag skrivit om hur man känner sig som en idiot när man sitter och skrattar åt radiohumor i mp3-spelaren på tåget. Den här boken fick mig att framstå som en idiot av omvänd anledning. Tårarna rullade ner för kinderna – både vid de lyckliga och de olyckliga historierna – medan tåget tuffade fram mellan Västerås och Stockholm.

Jag blir så otroligt upprörd och fruktansvärt ledsen när jag inser att den här boken behövs – och att jag haft fel när jag trott att det inte är så "big deal" att komma ut i dagens samhälle.

Som tur är verkar ändå de flesta som kommer ut mötas av förståelse och positiva reaktioner.

Några guldkorn ur de lyckliga historierna:
1) Magnus har förberett hela kvällen, bjudit hem sin mamma, planerat att han efter förrätt, huvudrätt och efterrätt ska avslöja sin hemlighet under kaffet. Har de exakta orden formulerade. I samma stund som mamman sätter sig till bords frågar hon "Det är inte så att du är bög?". Magnus blir ställd, men ber henne att inte berätta för resten av familjen, då han vill göra det själv.

Han bokar in en fika med sin syster. När systern kommer till caféet kastar hon sig runt halsen på honom "Grattis, vad kul att du är bög, mamma berättade". "Fan, kan man aldrig få komma ut själv!?"

2) Anders har berättat för sin mamma, och går vidare in till sin tolvårige bror och berättar även för hnom att han är bög. "Jaha, vem är du bög med då?"

Några ledsamma, sjuka och overkliga historer:
1) Josefs föräldrar kommer in i hans rum när han sover och drar iväg med honom i bilen. De tar honom till akuten så att någon läkare kan bota hans bögerier. "Nåväl, om detta krävs för att de ska förstå", tänker han. När det är hans tur berättar han för sjuksköterskan "Jo, det är så att jag är bög, och jag undrar om du har några piller eller om du kan operera mig så jag slutar vara det?".

2) Robert blir utslängd på gatan och får inte komma tillbaka, blir senare dessutom misshandlad av sin egen bror.

Länk till recensionen av boken här på twum »

Tandläkaren och skala apelsin

Idag kom pappa och hämtade mig tidigare på dagis. Vi skulle gå till tandläkaren som skulle kolla på mina tänder. Jag lekte en stund i väntrummet medan vi väntade på att tandläkaren skulle komma. Sedan kom hon, hon hette Inga-lill och var jättesnäll. Det var dock lite otäckt att sitta själv i stolen när hon tittade på mina tänder, så jag fick sitta i pappas knä.

Tett satt i vagnen och tittade på snällt hela tiden, honom behövde hon inte kolla på, för han har ju inga tänder.

När vi kom hem så fick jag risgrynsgröt, och till efterrätt en clementin. Jag skalade den själv, sedan ville jag skala pappas clementin med. Han sa att han kunde göra det själv, men jag stod på mig. När jag hade skalat den ville pappa ha sina klyftor, då berättade jag att han kunde få en så kunde jag få många. Tror inte han var så nöjd med den dealen, för han tog hälften ändå.

Efter det så byggde vi ett skåp till, vi har byggt många skåp hemma den sista tiden, ett till mamma och pappas sovrum och ett till mitt och Tetts rum. Och så ett till städskrubben, och nu byggde vi ytterligare ett till hallen. Jag hjälper till att banka med min bankare (Hammare, Tårds anm). Det går jättebra att slå ner spikar med den, fast den bara är i plast. Tett blir lite rädd när vi bankar, så vi får ta det lite lugnt dock.

Berättat på jobbet

Idag har jag berättat för min chef att du är på gång… jag hade gruvat mig massor eftersom jag precis har börjat jobba igen och snart ska vara mammaledig med dig. Men de tog det jättebra och gratulerade. Jag berättade som det var att jag inte är så jättesugen att vara mammaledig igen direkt (som det känns just nu), men att jag ju vill vara ledig några månader över sommaren när du kommit precis, så jag får amma dig ett tag. Men vi får se hur det blir, om du får vara hemma med pappa i höst kanske, eller hur vi löser det. Det var inga problem med jobbet i alla fall, vi skulle anpassa katalogproduktioner och allt efter hur jag kunde jobba, så det känns ju toppen.