Kategori: TWUM

jag har ju alltid gillat nallar och har med förhoppning om att kunna föra över det till Moltas överöst honom med mjukdjur av olika slag… dock utan större framgång, han har inte tagit till sig en enda, och det han i stället sover med i sängen är bilar, traktorer eller tåg av olika slag. Och han bryr sig inte ett dugg om hur otrevligt det måste vara att vakna med huvudet på en traktor eller nåt sånt.

Jag har avundsjukt kollat på barnen på dagis som kommer bärandes på sina nallar varje morgon. Moltas skulle ta med sig ett mjukdjur till dagis en dag på nallens dag, så då frågade vi vilket han ville ta med sig. Han valde mellan pippidockan (en trasdocke-pippi, som är det närmaste mjukdjur han umgåtts med i sängen) och ett litet lejon som han fick när han föddes av Andreas och Lina. Det blev till slut lejonet, för den har han faktiskt sovit med hela tiden även om han inte brytt sig särskilt mycket om den…

Så förstå min lycka när lillebror kom, och det han allra helst myser med är mjukisdjur. Han fick en fin blå katt (som vi döpt till Maja) på sin namngivning, och det är nästan bara storebror som gör honom mer glad än vad katten gör. Han kramar Maja så fort han når henne, och håller på att vrida huvudet av sig om vi går ut från rummet och lämnar Maja kvar. Jippie, äntligen har jag fått min gosedjursunge. Bara att hoppas att det håller i sig när intresset för hårda leksaker tar vid…

Som kanske har märkts här på twum så tycker jag att det är kul med bildretuschering. Skulle jag bara ha mer tid så skulle det säkert bli fler "nyheter" baserade på helt meningslös retusch. Om inte annat för att lära sig mer.

Det finns ju proffs som är så otroligt duktiga att man inte förstår hur de lyckas. Sedan finns det massa amatörer som är minst lika bra. Många av dem kan man hitta på olika webbsidor där det anordnas tävlingar och utmaningar i retusch på olika ämnen. Om ni inte kikat in några sådana sidor förut så rekommenderar jag det.

Här är några sådana sidor att kika på:
Worth 1000 »
Freaking News »
Photoshopcontest »

/>

Här kommer tre sköna citat ur boken "Skam" av Karin Alvtegen. Boken har, tack vare dessa underbara textrader, etsat sig fast som en stor tatuering i mitt hjärta, och jag älskar att någon har kunnat uttrycka funderingar som jag haft så länge så ett så exemplariskt sätt… Citaten är hämtade ur brev som en av bokens karaktärer skriver till en av sina barndomsvänner (och karaktären är, till skillnad från mig, själv troende).

"Han sa att alla som inte erkände Jesus Kristus som Guds son inte var välkomna in i himmelriket, och jag hade så gärna velat fråga om alla som levde innan Jesus föddes."

"Jag minns att du försökte få mig att förstå att det inte bara var synder man gjorde medvetet som räknades, utan att det handlade om arvssynden som man föddes med. "Genom den köttsliga avelsen på grund av vår syndiga säd". De orden glömmer jag aldrig. De var så förvirrande att jag förkastade dem först flera år senare när jag insett att "den köttsliga avelsen" var enda sättet för oss att föröka oss på. Jag beslöt mig för att Gud nog ändå ville att vi skulle göra det när han nu hade haft sådant pyssel med att skapa oss."

"Jag begriper inte varför vi människor så fort vi lyckas hitta något att tro på genast måste sätta igång att övertyga alla andra om att vi har rätt, som om vi inte vågar tro något ensamma utan måste göra det i grupp för att det ska räknas. Då blir det plötsligt viktigt att alla ska tro exakt likadant och hur gör man för att uppnå det? Jo, man upprättar lagar och regler som håller tron inom de ramar man satt upp och för att få vara med måste man anpassa sig. Man får helt enkelt sluta att ställa svåra frågor och hoppas på att hitta några nya svar, eftersom man redan skrivit ner de rätta i religionens stadgar. Det måste väl ändå vara rena dödsstöten för all typ av utveckling? Då handlar det väl bara om makt? Det är i alla fall vad religion handlar om för mig, för ingen religion är skapad av någon Gud utan av oss människor, och historien har visat vad vi anser oss ha rätt att göra i dess namn."

Läs min recension av boken här.

Digitalkamerans intåg har tillsammans med internet verkligen förändrat vårt sätt att hantera och titta på bilder. För att inte tala om mobiltelefonkamerorna som får större och större inflytande över bildflödet.

Häromdagen blev jag dock påmind om den glädje som den analoga tekniken kunde frambringa på "den gamla goda tiden". En tjej satt på bussen med ett nyfiket leende och bläddrade bland papperskopior i de nyss uthämtade framkallningsvätskedoftande pappfodralen…

…och visst kan man minnas och sakna känslan från när man sprättade upp påsen från Expert för att se om bilderna man tog för ett halvår sedan blivit bra (eftersom man ofta framkallade en hel hög filmrullar på en och samma gång så hann det ju ofta gå ganska lång tid från bilden knäpptes till man hade den i handen.)

Men trots den glada flickan på bussen så kan jag inte längta tillbaka till det analoga, långsamma och besvärliga sättet att hantera och arkivera semester- och festbilderna…

För någon dag sedan på lunchen så tog en kollega upp det knasiga med att vissa myndigheters webbsidor går att få "upplästa" med teckenspråk som en Quicktime-film. Missar vi något eller kan inte en döv lika gärna läsa texten direkt som att få den uppspelad för sig?

Döv, blind och endast känsel i skinkorna
Ja, ja, vi pratade iaf lite om handikapp i övrigt och det fick mig att minnas en lite märklig diskussion vi hade i Gbg med våra goda vänner Tedde och Jenny (var Molgan med också?). Där vi först funderade på hur livet för en som föddes både blind och döv skulle fungera. På nått logiskt sätt (som jag inte minns nu) vandrade diskussionen i väg, via några flaskor rödvin, till hur det skulle vara om man var döv, blind och endast hande känsel i skinkorna. Skulle det gå att utveckla ett språk t ex?

Påminnelsen av denna diskussion fick mig osökt att tänka på "När skinkorna tystnar" en kanske inte helt briljant parodi på bl a "När lammen tystnar". En av karaktärerna, The Ranger, spelas av John Astin, som spelade Gomez Addams i den gamla svartvita tv-serien "Familjen Addams". Varje scen han gjorde entré i började med att alla stannade upp och den kända Addams-signaturen spelades ni vet "dödödödö" och alla karaktärer knäppte fingrarna "knäpp, knäpp". Sedan fortsatte allt som inget hade hänt. Otroligt roligt varje gång 🙂

Letade förgäves på Youtube efter ett klipp från filmen där någon av dessa scener är med. Så ni får helt enkelt hyra filmen istället.

Min kompis Millan använde uttrycket "billigt skit" om mycket när vi var yngre. Kanske för att jag var en sån som handlade det mesta i billighetsaffärer, och hon blev vittne till resultatet av det. Beteendet har tyvärr hållit i sig, och visst, ibland har man tur, och de billiga prylarna är av helt ok kvalitet, kanske till och med bättre än de dyra (obs! nu pratar jag inte om kläder här, där är det sällan det kvalitetsmässigt lönar sig att handla dyrt).

Ett av våra senaste billighets-inköp var en ringklocka till ytterdörren. Vi tyckte verkligen att vi gjorde ett klipp när vi köpte en batteridriven sådan för 29 kr på Jysk (på andra ställen kostade de åtminstone närmare en hundring). Och jodå, vi har varit nöjda (förutom att batteriet till ringklockan, som inte ingick, kostade det dubbla mot vad ringklockan kostade). Men så igår natt så började det ringa hysteriskt på dörren. Vi blev nog ungefär lika rädda jag och Tård, men stackars Tård var såklart den som fick gå ner och ta tjuren vid hornen och kolla vad det var för idiot som stod och ringde på dörren (oj vad man hinner tänka många läskiga tankar innan man vet vad som hänt). Lagom till Tård kom ner till dörren tystnade ringklockan och Tård tvekade på att öppna. Men sen började det ringa hysteriskt igen. Han öppnade försiktigt dörren och jag stod beredd med larmknappen till Securitas i ena handen och telefonen i den andra… men där ute stod ingen. Det som hänt var att vår billiga braiga ringklocka från Jysk hade hängt sig. Vi kom senare fram till att det antagligen var en "nu-är-det-snart-slut-på-batteri"-varning, eftersom vi sett att en liten röd lampa lyst på ringklockan tidigare på dan. Hm, varför väljer man inte bara att göra så att ringklockan slutar fungera ifall batteriet tar slut. Eller att den piper till lite. Eller helt enkelt bara låter den röda lampan lysa. För vem vill ha en tok-ringade ringklocka som indikerar att batteriet håller på att ta slut? Inte vi i alla fall… Nu står en dyrare version av ringklocka på inköpslistan, och när vi inhandlar den kommer vi noga läsa instruktionsboken om hur den beter sig när batteriet är slut (för om man köper en ringklocka för mer pengar, då ingår det kanske t o m en instruktionsbok?).

Vi förbannar oss själva för vår dumsnålhet än en gång, och inser att om vi lagt 99 kr direkt hade vi sluppit lägga 128 kr exkl batterikostnad (jysk-ringklocka plus vanlig ringklocka) på att få en fungerande ringklocka till dörren, och dessutom sluppit den obehagliga jysk-överraskningen mitt i natten. Och i just det här fallet kan jag inte annat än hålla med Millan om uttrycket "billig skit".

Jag undrar om ni som har barn har varit med om att era bebisar varit kräsna på mat? Jag har det inte, så jag har liksom fått mig en liten chock nu när jag har en ytterst kräsen liten herre i köket… Tett är nämligen väldigt noga med vad han ska äta och inte. Och han går inte att lura (jag har försökt). Flera gånger har jag testat att stoppa i honom Sempers Grönsaks & Kalvköttspuré, men han får kväljningar, och stänger munnen (alternativt "pruttar" ut all mat över mig och hela köket) så fort man försöker ge honom av den. Han smakar förstås på första skeden, men sen är det tvärstopp. Jaha, jag har nu efter många försök accepterat fakta. Vår lilla son gillar inte Grönsaks & Kalvköttspuré. Men så idag försökte jag med Hipps Pasta med broccoli. Han har älskat och fullkomligt slukat många av Hipps andra puréer, så jag var bombsäker på att den här också skulle gå ner. Men nej! Tvärstopp. Nerpruttad mamma med broccolipuré och en ilsken son blev resultatet. Jag öppnade en burk av Nestlés biffstroganoff, som killen brukar gilla, för att se om det kanske var så att han inte var hungrig. Men jo, det gick minsann ner, utan minsta problem. Jag är chockad. Ska man ha ett så väl utvecklat smaksinne, och sån tjurighet när man är blott 6 månader gammal? Ja, inte vet jag, men vår son har det i alla fall…

Generellt så gillar han Nestlés burkar bäst, och Hipps har som sagt gått bra (förutom Pasta med broccoli då vill säga). Sempers är han mest tveksam till, men även många av deras puréer går ner (tror tveksamheten beror på att deras puréer är lite stabbiga). En knasunge är han i alla fall, för kolla leendet jag fick när jag bjöd på Biffstroganoff istället för Pasta med broccoli 🙂

Härom morgonen när jag satt och bläddrade igenom morgontidningen VLT så fastnade min blick på en artikel om kvarsittning. Och jag kom då på mig själv med att undra över fenomenet kvarsittning. För visst är det ett begrepp man väl känner till. Att om man inte sköter sig på lektionerna i skolan så får man kvarsittning. Jag, liksom många andra, tittade på 80-talet på filmen "Breakfast club" med Molly Ringwald i huvudrollen och där någonstans på vägen fick ordet kvarsittning ett rosa ludd runt sig. Men när jag såg artikeln i tidningen idag så såg den sådär grå och trist och verklig ut. Inte ett dugg rosa-luddande. Och jag funderade över om kvarsittningar verkligen existerar? För jag kan inte komma på en enda person som fått kvarsittning som jag känner till. Och då var många av de jag umgicks med under skoltiden absolut typen som borde fått det. Så jag undrar, har någon av twum-läsarna fått en kvarsittning någon gång? Snälla, berätta nån rosaluddig verklig händelse från när ni fått kvarsittning. Eller bekräfta min övertygelse om att kvarsittningar inte existerar utan bara är ett tomt hot, och att till och med tidningar som VLT emellanåt kan hamna på Aftonbladets sanningshalt i sina artiklar…